INTERVJU: Todd Rundgren

INTERVJU: Todd Rundgren

Trollkarlen gör stjärnspäckad platta

Text: Michael Dee
Foto: Cleopatra Records

Publicerades ursprungligen i nr 09-17

Todd Rundgren är en lika legendarisk artist som producent. Han har genom åren också haft för vana att spela, sjunga och producera sina soloplattor på egen hand. På det nya albumet har han dock samarbetat med en osannolik uppsättning artister, från Robyn och Trent Reznor till Daryl Hall och Ronald Fagen.

När jag ringer upp Todd Rundgren i hans hem på Hawaii håller han på att förbereda sig för den kommande turnén.

– Jag turnerar 8–10 månader om året, med eget band och tillsammans med Ringo Starrs All Star-Starr Band. Jag gillar verkligen att spela live och dessutom håller det rösten igång. Den har inte förlorat varken omfång eller styrka. Det beror säkert på att jag aldrig lagt av att sjunga i längre perioder. Men en som verkligen imponerar på mig är Tony Bennet som är uppe i 90-årsåldern och låter fantastisk. Och det är min dröm att kunna fortsätta uppträda och hålla formen lika bra som han.  

Idén med plattan var att försöka utöka min publik genom att samarbeta med andra artister och på så vis även introducera dem för min egen.

Todd själv är född 1948, uppväxt i utkanten av Philadelphia. 1967 bildade han bandet The Nazz som gjorde tre album och fick några smärre hits. 1970 gjorde han sin första soloplatta men det var med Something/Anything 1972 som han tog sig upp på listorna. Den gav honom två rejäla hits: Hello, it's Me och I Saw The Light.

– Vid det laget hade jag blivit expert på att hamra ut 2–3 minuterslåtar på löpande band och kunde ha fortsatt så i evigheter. Blivit betald låtsmed. Men det skulle ha gjort mig galen så nästa platta var en reaktion.

A Wizard, A True Star som albumet hette kom 1973 och räknas av hans fans som ett av hans allra främsta. Idag låter den också anmärkningsvärt modern. Där han på ett sömlöst sätt blandade soul, pop, rock, psykedelia, ljudkollage, schlagermusik från 30-talet, barnramsor och mycket mer.

– Jag tänkte mig plattan nästan som en sorts radioteater, full av infall. Föregångaren där var Frank Zappa. Jag älskade de tidiga plattorna med The Mothers of Invention, framför allt Absolutely Free.

Parallellt med de egna soloplattorna inledde han en högst framgångsrik karriär som producent åt bland annat New York Dolls, Grand Funk Railroad, Hall & Oates, Patti Smith, Meat Loaf och Steve Hillage. 1974 satte han ihop bandet Utopia som existerade i olika formationer i 10 år.

Det har varit en spännande resa att följa eftersom Todd är fullkomligt oberäknelig. Sist jag talade med honom var 2008 då han släppte albumet Arena, en hyllning till 70-talets arenarock. 2015 kom inom loppet av ett par månader det electronica- och fusioninfluerade soloalbumet Global och så Runddans, inspelad tillsammans norska dans och transspecialisterna Hans-Peter Lindstrøm och Emil Nikolaisen. Tolv spår som formade ett långt stycke.

Det är ett imponerande uppbåd av folk som Todd har samarbetat med på det nya albumet White Knight, däribland Trent Reznor, Joe Walsh, Robyn och Daryl Hall. Folk med helt olika musikalisk bakgrund. Frågan är om någon annan än Todd skulle kunnat få ihop en helgjuten platta med dem.

Men så till den nya plattan White Knight som är utgiven av Cleopatra Records.

– Idén med plattan var att försöka utöka min publik genom att samarbeta med andra artister och på så vis även introducera dem för min egen. Det började med att Cleopatra Records kontaktade mig och erbjöd ett förskott för att göra ett album. Det är ganska ovanligt om man som jag inte har ett skivkontrakt. Då fick jag ta mig en funderare över vad det skulle kunna bli för sorts platta. Det slog mig att jag efter att jag flyttat till Hawaii fastnat i vanan att göra plattor helt själv. Det är för svårt att dra in alla jag vanligtvis jobbar med för att göra sessions. Det är mycket lättare att jobba på distans idag tack vare ökad bandbredd på nätet. Så jag började kontakta alla jag kunde komma på och fantiserat om att jobba med. Det blev en lista på ett par dussin personer.

Bland andra Trent Reznor, Daryl Hall, Joe Walsh, Robyn, Dam Funk, Joe Satriani, Dam Funk, Bettye LaVette och Bobby Strickland. Folk man aldrig trott skulle förekomma på samma platta.

– Jag tror att alla som är med vore beredda att jobba med de andra om ett annat tillfälle skulle dyka upp. Ibland handlar det om att man är begränsad i sitt kunnande och perspektiv. Man kan ju inte ha koll på allt och alla. Om du tar Trent Rezno så bodde han i New Orleans några år. Bettye LaVette har hållit till där i evigheter. Trots att de bodde några kvarter från varandra hade de aldrig träffats. För mig som producent handlade det om att utgå från varje enskild artists styrka. Det hela blev mycket bättre och mer varierat än om jag gjort allt själv.

Robyn sjunger på låten That Could Have Been Me. Hur kom Robyn in i bilden?

– Jag blev först medveten om henne när jag hörde hennes jättehit Call Your Girlfriend. Den gjorde ett enormt intryck på mig. Nå, jag hade ett sound i huvudet och den krävde en sångstil som passade. Allt för många sångerskor här i landet har den där Whitney Houston-stilen som översvämmar av känsla. Jag behövde en riktig popsångerska. Och det är Robyn verkligen. Så jag ringde henne och som tur var sa hon ja.

Så hur gick låtskrivarprocessen och inspelningen till?

– Det handlade om att skicka filer fram och tillbaka. När jag vanligtvis utför produktioner är jag i rummet och kommer med förslag. Att jag inte kunde det den här gången hjälpte nog till att göra plattan bättre! De medverkande gjorde vad som kändes naturligt för dem. I en del fall var det viktigt att sången blev exakt som jag tänkt den så jag la ner guidesång så att fraseringarna blev rätt.

White Knight har blivit en omväxlande platta. Som produktion är den en uppvisning i hur man blandar olika sorters influenser på ett sofistikerat sätt.

– Jag ville föra in influenser från 70-tals funk och 80-tal, new wave och så stora syntsvep. Det är många funkiga basgångar och gitarrer. Så det handlade om att balansera allt detta på ett bra sätt. Det var inte svårt rent musikaliskt att genomföra plattan. Det svåra låg på det praktiska planet. Alla artister är fokuserade på sin egen grej och även om de säger ja handlar det om att leverera. Och eftersom det var frivilligt kunde jag inte bli arg eller skälla på någon. En del kom inte med tyvärr, men det kanske blir en annan gång.

Still going strong. Todd turnerar 8–10 månader om året, under eget namn och tillsammans med Ringo Starr. Han älskar att spela live och det håller rösten i form.
 

Det är också stor variation i texterna. Från kärlekslåtar som Chance For Us med Daryl Hall till mörka världsbetraktelser i form av Deaf Ears med Trent Reznor och Atticus Ross.

– Det är så jag skriver. Jag försöker alltid att hitta en balans på albumen. Det blev några fler ballader än jag vanligtvis tar med. Det berodde på att många av de medverkande absolut ville sjunga ballader eftersom de gillade mina gamla hits. Då kunde jag liksom inte göra dem besvikna.

I en del fall kom de medverkande med de första idéerna till låtarna, säger Todd.

– Jag ville väldigt gärna ha med Joe Walsh på plattan. Vi har spelat, turnerat och umgåtts genom åren. Det föll sig så att han hade en låt han aldrig lyckats skriva färdigt. Han skickade den till mig och jag fick ihop den. Sleep, som den heter, blev inte alls som Joe hade väntat sig. "Todd, du är skvatt galen!" sa han efter att han hört den! Han gillade den men tyckte jag var galen. Jag har fortfarande ingen aning varför!

När Todd bodde i New York hade han en egen studio, utrustad med ett mixerbord som han byggt själv.

– Idag har jag absolut enklast möjliga utrustning. En mikrofon och en laptop! Jag arbetar med Reason, tillverkat av Propellerhead, svenskt och fullkomligt förnämligt. Jag arbetar mest med virtuella ljud idag. Med den här plattan bad jag dock de medverkande att gå in i studior där de befann sig, sjunga, spela gitarr eller trummor och skicka det till mig och det gav en spännande variation.

Todd har gjort plattor i nästan varenda tänkbar genre: vit soul, hårdrock, electronica, fusion. Jag frågar om det ställer till problem ibland när han ska göra en ny platta, vilken riktning han ska jobba i?

 – Det beror på. Om jag trivs lite för bra i en genre jag arbetat i ett tag så är det absolut dags att komma in på ett annat spår. Jag börjar ofta med att göra research. Jag kollar inte bara vad som ligger på listorna men också vad som liksom sker i ytterkanterna. Jag hittar influenser lite varstans. Om du tar plattan Liars (2004) så var den inspirerad av den musik som börjat användas i reklamfilmer. Det hade uppstått en trend att inte använda jinglar utan ambienta stycken och gamla låtar som skapade atmosfär. Och det var det som kickade igång plattan.

Vad ska han hitta på härnäst? Todd upphör aldrig att förvåna. 2011 släppte han Todd Rundgren’s Johnson, en hyllning till blueslegenden Robert Johnson. Några år senare inledde han ett samarbete med norska dans- och trance-specialisterna Hans-Peter Lindstrøm och Emil Nikolaisen.

Men vilken platta det än handlar om finns där någonstans musikarvet från hans barn- och ungdomstid, Philadelphia Soul.

– Jag började spela gitarr så snart mina händer var tillräckligt stora för att greppa om en gitarrhals och därefter gav jag mig på i stort sätt varenda instrument jag kom över. En väldigt viktig del av min musikutbildning kom i high school, då jag arrangerade musik för skolkören. Det var faktiskt det som la grunden för min karriär som låtskrivare och producent.

Varje ny generation tycks hitta något i Todds musik. Prince var ett hängiven fan och brukade i unga år försöka ta sig in backstage för att träffa sin idol. Daft Punk och Hot Chip har hyllat honom ett flertal gånger. Jim Steinman, en man som absolut inte är känd för att ösa beröm, uttalade en gång att Todd Rundgren var ett geni. Steinman skrev som bekant låtarna till Bat Out of Hell och Todd producerade.

– Rent kommersiellt var Bat Out of Hell min största framgång som producent. Den påstås vara en av de fem bästsäljande plattorna någonsin. Jag får inga royalties från den längre. När jag köpte min egendom på Hawaii behövde jag en enorm summa pengar och det väldigt snabbt eftersom säljaren insisterade på snabba cash. Så jag gjorde ett avtal om en klumpsumma. Bat Out of Hell började med totalt kaos. Dagen innan vi började spela in fick Meat Loaf kicken från sitt skivbolag så jag fick gå in och bekosta inspelningen själv. Sedan tog det sex månader att hitta ett bolag villiga att ge ut den och sedan ett år innan den tog sig upp på listorna. Och det var absolut inte självklart när jag började arbeta på den.

Todd producerade också New York Dolls i två omgångar, debutplattan 1973 och Cause I Sez So 2009.

– New York Dolls debutplatta var oerhört kul men också en väldigt svår som process. Bandet var ett riktigt röjargäng och studion fylldes upp allsköns folk, kompisar och nyfikna. Det enda sättet att få något gjort var att dra in sångaren David Johansen i ett hörn, förklara för honom vad jag ville ha gjort och sedan få honom att övertala resten att skapa lite ordning. Det var väldigt kul att stråla ihop med bandet igen efter att de återbildats så många år senare. De var betydligt mer organiserade men rock'n'roll-känslan satt kvar till hundra procent.

När Todd idag jobbar åt andra är det huvudsakligen som remixproducent berättar han.

– Branschen har ju ändrats helt. Tidigare var producenten närmast en sorts magiker som visste hur alla apparater fungerade. Man var omgiven av en sorts mystik, framför allt när det gällde yngre band som inte visste vad produktion var eller hur det gick till. Idag finns det färre stora bolag och ingen tillbringar flera månader i en studio på en och samma produktion. Band lär sig det tekniska själva och det är en spännande utvecklig. Ärligt talat så föredrar jag remixar och det var faktiskt så jag först kom i kontakt med Hans-Peter Lindstrøm och Emil Nikolaisen, när de bad mig remixa en platta åt dem.

I fotografier av Todd från 70-talet ses han ofta spela på The Fool, en av rockhistoriens mest legendariska gitarrer. Det var en 1964 SG tillhörande Eric Clapton som handmålats i psykedelisk still av det holländska kollektivet The Fool. Clapton använde gitarren på Disraeli Gears. Efter Creams upplösning 1968 bytte gitarren ägare några gånger varefter Todd köpte den för 500 dollar.

– Det var en fantastisk gitarr men jag var tvungen att göra mig av med den. Jag fick skrapa ihop varenda cent jag hade för att köpa den här egendomen på Hawaii. Året efter fick jag en hög skatteräkning. Jag var luspank så jag lämnade in The Fool på auktion. Jag saknade den dock och fick så småningom tillverkat en kopia som jag tar med mig på spelningarna. Och publiken jublar faktiskt när jag tar fram den.

 

GUIDE: App to date - Effektfullt!

GUIDE: App to date - Effektfullt!

PRODUKTNYHET: TC Electronic inspireras av Rolands Juno-106

PRODUKTNYHET: TC Electronic inspireras av Rolands Juno-106