INTERVJU: 11 snabba med Ane Brun

"Att tro på rösten är ett bra trix för att den faktiskt skall göra som man önskar"

Ane Brun skördar i skrivande stund framgångar med sin senaste studioplatta Leave Me Breathless, innehållande helt briljant framförda covers på fjorton klassiska alster. Med en stämma av absolut rang beslöt vi oss för att kontakta Ane för en blick in i hennes bakgrund och samtidigt snappa upp några tips och tricks.

 Berätta om gången då du bestämde dig för att börja sjunga.

– Jag vet att jag alltid har sjungit, sedan jag var liten. Min mamma är sång- och pianopedagog, och hon var i perioder aktiv jazzmusiker under min uppväxt. Jag lärde mig piano av henne, men sjunga var något jag bara gjorde. Jag sjöng alltid med när jag lyssnade till Madonna, Aretha Franklin, George Michael, Prince, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughn. Jag växte upp med jazz-standards som mamma sjöng och spelade hemma i vardagsrummet.

“När jag analyserar min egen röst, mina fraseringar, så hör jag jazzen, och jag hör de stora soul- och popfraseringarna. ”

– Men drömmen om att sjunga för folk väcktes inte förrän jag var i 20-årsåldern. Jag var seriös gymnast i tonåren, och min plan efter gymnasiet var att utforska världen och plugga på universitetet, vilket jag också gjorde fram till jag släppte min första platta vid 27 års ålder. Parallellt med studierna lärde jag mig själv att spela gitarr. Jag blev störtkär i gitarrspelandet, nördade ner mig totalt i fingerpicking, och valde låtar av Ani DiFranco, Ben Harper, Elliott Smith, Joni Mitchell. Och på en gång kändes det helt naturligt att även sjunga dessa låtar.

– Jag har tänkt på det i efterhand, hur jag absolut inte ifrågasatte min vokal, jag bara sjöng och litade på rösten. Jag började att spela in mig själv, skriva egna låtar, och lärde känna min röst bättre och bättre.

Fanns det någon särskild sorts musik, artist eller låt som då var inspirerande?

– När jag analyserar min egen röst, mina fraseringar, så hör jag jazzen, och jag hör de stora soul- och popfraseringarna. Jag gillar stora röster som Ella Fitzgerald och små viskande röster som Cat Power, men de måste beröra mig på något sätt.

Hur lång tid tog det för dig att utveckla din sångröst?

– Den har utvecklats helt sedan jag plockade fram gitarren för första gången runt 1997 och fortsätter att utvecklas hela tiden. I kompositionsprocessen spelar jag alltid in mig själv. Jag har alltid hörlurar med rösten i ett varmt reverb och är därmed under låtskrivarprocessen min egen ”publik” och vokalproducent. På det sättet har jag lärt känna rösten och utvecklat den genom att experimentera, känna efter, testa olika outputs, tonarter, och jag har jobbat mycket med närvaro i framförandet. Min sångröst är som en nära vän, jag litar på den och tycker mycket om den.

Vilka sångövningar skulle du rekommendera för nybörjare, och vilka för mer erfarna vokalister?

– Jag gör nästan aldrig sångövningar själv. Min mamma, sångpedagogen, har alltid sagt att hon inte tycker jag skall tänka för mycket på teknik, att jag har en naturlig röst och att jag skall akta mig för att ta in andras åsikter på hur den borde låta. Så länge jag inte gör något ”skadligt” eller ”onaturligt” för min röst så är det lugnt. Jag har mestadels sjungit min egen musik, eller själv valt de covers som jag vill sjunga, så jag har inte behövt pressa eller utmana min röst på ett sätt som skulle slita onödigt på rösten. Den enda gången jag kände av att det slet på rösten var då jag var med som sångerska på Peter Gabriels New Blood Orchestra-turné 2010–2011. Då blev jag tilldelad en del sånginsatser som egentligen inte låg naturligt för mig, och jag blev tvungen att få lite hjälp med att hitta rätt teknik så jag inte skulle få problem. På den turnén var jag för en gångs skull noggrann med att värma upp rösten.

Hur viktig är uppvärmningen för dig?

– Jag värmer upp lite grann om jag känner mig trött eller ”stel” i rösten. Men inför konserter brukar jag mest sätta på en platta jag gillar och sjunga med i musiken medan jag sminkar mig och förbereder mig. Mamma, röstcoachen, har gett mig tipset om att ”leta efter topptonen och de djupa tonerna, kolla att de är där” och att det egentligen räcker för mig. På längre turnéer försöker jag tänka på sömn, alkohol, et cetera, och jag brukar känna av att jag blir lite sliten i rösten om jag har haft långa konserter tre kvällar i rad. Om jag får vila dag fyra så brukar det räcka bra för att återställa mig.

I vardagen, vid sidan om sjungandet, vilka saker finns det som man vokalist kan ha i åtanke när det kommer till att ta hand om sin röst?

DISKOGRAFI

Spending Time with Morgan (2003)
A Temporary Dive (2005)
Duets (2005)
Changing of the Seasons (2008)
It All Starts with One (2011)
When I’m Free (2015)
Leave Me Breathless (2017)

– Jag är ingen expert på detta, men sömnen är väl superviktig, tänker jag. Jag har också de senaste par åren tränat regelbundet fysiskt, och har märkt att det har stärkt min röstkapacitet jättemycket. Röka är väl dåligt på alla sätt, och jag dricker inte så mycket alkohol i turnéperioder. Men detta är nog mycket individuellt. Jag tror rösten också är känslig för ens mentala form. Stress kan sätta sig på rösten, har jag upplevt, och även om man blir för fixerad vid om rösten är ”ok” så den nästan kan börja bete sig som att den inte är det. Att tro på rösten är ett bra trix för att den faktiskt skall göra som man önskar.

Finns det någon vokalist som du ser upp till?

– Åh, det är många! Flera av mina vänner är ju fantastiska sångerskor och jag har fått glädjen att sjunga med många av dem. Jennie Abrahamson, Nina Kinert, Mariam Wallentin, Linnea Olsson, Ellekari Larsson, Anja Bigrell, Britta Persson. Ett helt genialiskt gäng!

Vad tycker du om autotune? Tycker du att det är ämnat för enbart studion, eller ett stiluttryck som även har sin plats live?

– Jag kan tycka att det är en cool grej som funkar ibland som sound, men att det kanske börjar bli lite uttjatat. I studio är det väl en supergrej att man kan ”rädda” en fantastisk sångtagning om en fras eller två är helt out of pitch.

Finns det någon genre du aldrig skulle ge dig på?

– Hmm… Punk eller thrash metal, kanske? Skulle inte orka sjunga på det sättet, tror jag (skratt).

Berätta om ditt bästa minne från inspelningen av Leave Me Breathless.

– Vi höll på med Unchained Melody och hade sång och gitarr klart. Jag kände att denna gamla klassikern bara fick vara med på skivan om jag kunde hitta den där magiska touchen som gjorde att den förtjänade skickas ut i världen. Och då började vi leka i studio Bruket, jag, Anton Sundell och Johan Lindström. Och när Johan lade det vackra preparerade pianot, den distade synten och att vi adderade lite australiensiska fåglar i slutet så landade låten mjukt i hjärtat. De är de bästa ögonblicken i studion, när de små detaljerna dyker upp som skapar magin.

Vilken artist har fångat dina öron just nu?

– Aldous Harding är en singer-songwriter som på ena sidan är traditionell men adderar något helt unikt med sina texter/melodier och sitt säregna uttryck.