INTERVJU: Blå - Rocco Gustafsson, Micke Lönngren & Martin Roos

INTERVJU: Blå - Rocco Gustafsson, Micke Lönngren & Martin Roos

Trion bakom den legendariska klubben Blå

Text: Peter Marchione
Foto: Blå

Publicerades ursprungligen i nr 1-2017

Under nittiotalet och början av 00-talet växte sig en från början obskyr källarlokalsklubb sig succesivt starkare i Eskilstuna. Fenomenet var en av de faktorer som starkt befäst stadens image som en popstad. Med kopplingar till såväl lokala artister, som Kent, Yvonne och Soviac, och diton från hela landet lever minnet av klubben kvar – trots att det gått mer än tio år sedan den lade ned.

Under de första sju veckorna hade vi artister som The Ark, Feven, Blacknuss, The Facer, Hellacopters, The Hives, Håkan Hellström och Ceasar’s Palace.
— Rocco Gustafsson

Under nittiotalet hände något med musiklivet i Eskilstuna som gjorde att den i övriga kulturella sammanhang rätt anspråkslösa industristaden blev ett fenomen i sig. Band som Yvonne, Kent, Mol och Superswirls blev nationella angelägenheter och bidrog till att band från staden hade en procentuellt högre exponeringsgrad i dåtidens stora trendsetter för popkidsen; sidan tre i Expressen Fredag.

Här skrev Linda Skugge, då Norrman, krönikor varje vecka och hennes fascination för stadens populärkultur gav det hela en extra skjuts.

I synk med detta växte en klubbkultur sig också starkare i staden och försåg både band och publik med en mötesplats. Från att ha börjat som små kulturklubbar och svartklubbar som exempelvis Max 500 utvecklades den nu indie-legendariska klubben Blå till ett nöjesmaskineri som lockade mängder av stora artister, och även publik, till staden.

Om vi jämför med dagens musikklimat, där storskaliga festivaler mer eller mindre kört över klubblivet, är det tämligen imponerande att se tillbaka på den popvärld som härskade här under ett decennium mellan nittiotalets mitt och en bit in på 2000-talet. För att få lite inblick möter jag tre centrala gestalter; Rocco Gustafsson, Micke Lönngren och Martin Roos. Tre herrar som är i full gång med att redogöra historien i bokform.

Bokidén gammal

Tanken på att dokumentera hela historian om Blå, och allt runtomkring, har funnits med länge men inte förrän nu har det blivit allvar av det hela. Det hela triggades av att Rocco Gustafsson hittade gamla bilder och affischer när han städade. Dessa visade han för Micke Lönngren och de båda insåg att det faktiskt var dags för jubileum eftersom det var femton år sedan de gick från att driva klubb i mindre skala till att ta över en hel krogbyggnad.

– Jag fotade helt enkelt av gamla annonser som jag skickade till Micke och bland dessa hittade vi just en med line-upen för de första veckorna efter att vi öppnat den stora klubben år 2000. Under de första sju veckorna hade vi artister som The Ark, Feven, Blacknuss, The Facer, Hellacopters, The Hives, Håkan Hellström och Ceasar's Palace. Detta påminde oss om att det var så vår vardag så ut vid den tiden. Därigenom kickades idén om att anordna en fest igång och strax utvecklades dessa tankar till att låta denna sedan mynna ut i en bok om Blå, förklarar Rocco Gustafsson.

– Jag upptäckte ju då att det också var femton år sedan vi öppnade den stora klubben, den variant av Blå som nog de flesta förknippar med namnet, säger Micke Lönngren. För oss är ju Blå en massa olika verksamheter men för den breda massan är nog just det vi gjorde mot slutet, i helt egna lokaler, det som de minns. Samtidigt insåg vi att vi var tvungna att ha ett syfte med en sådan här nostalgikväll och just tankarna om en bok hade vi funderat på under årens lopp. Vi hade exempelvis tagit med oss en massa memorabilia och rest till något bisarrt slottsbibliotek ute på vischan för att skriva ner våra minnen – saker som man kan se som själva embryot till boken. Tanken blev nu att låta överskottet från jubileumskvällen gå till detta projekt så att vi samtidigt fick en morot att komma igång.

– Syftet med boken är inte att höja oss själva till skyarna, flikar Rocco in. Vi vill ju berätta en historia om det som hände och varför. Det bästa som skulle kunna hända är att boken, i sin tur, inspirerar andra att göra något som passar i den tid vi har nu. Det vi gjorde funkade ju då men var sak har sin tid, resonerar han vidare.

Max 500 och framåt

I början arrangerade de spelningar och klubbar i traditionell underground/svartklubbskänsla. Något som lade grunden till en snabb tillväxt och möjlighet att arrangera "på riktigt". Till en början inhysta i andra krögares lokaler.

– I början av nittiotalet fick vi möjlighet att arrangera klubb på ett riktigt raggarställe och det var ju du, Rocco, som hade någon idé om att förlägga kulturkvällar på ett raggarhak. En vansinnig idé redan från början! utbrister Lönngren. Under samma period jobbade jag på Radio Sörmland och hade därmed tillgång till deras skivarkiv.

Vad var den bakomliggande faktorn till att det gick så bra för er?

– Dels hade vi en hel del flyt, men samtidigt var vi också en bra mix av olika talanger, svarar Rocco.

– Det som utvecklades till Blå beror på en mängd olika saker, utvecklar Micke. Innan Blå arrangerade vi kulturklubbar, konserter och testade oss fram på svartklubben Max 500, samtidigt som vi också fick erbjudanden om att starta klubbar utanför Eskilstuna, bland annat i Göteborg och Katrineholm. Där fick vi erfarenhet och lärde av våra trial and errors.

Men om vi kikar på Blå innan ni tog över en hel kroglokal i början av 2000-talet; redan när ni drev det i mindre skala, inhysta hos andra krögare, hade ni ju långt ifrån skräpbokningar. Hur bar ni er åt för att locka till er alla dessa, eller var det artisterna själva som valde er?

– Musiksverige är ju egentligen inte så stort, även om kan ibland kan få för sig det. Dessutom kunde vi inte betala några höga gager utan fick istället se till att artisterna hade det jävligt trevligt hos oss, förklarar Rocco.

– Om vi själva gillade en artist tyckte vi att andra också borde göra detsamma. Vi gjorde allt i vår makt för att försöka lösa så att det gick att få till en spelning, det var en fingertoppskänsla som vi gick på och ofta hade vi rätt, flikar Micke in.

Sture Dahlström

När man studerar tidiga flyers och affischer för klubben inser man snabbt att man jobbade med att verkligen sälja in de artister som bokats, med fraser som exempelvis "Det här får ni inte missa". Som varumärke hade Blå en stark trovärdighet bland sina besökare, och då inte bara när det gällde musik.

– När vi startade såg ju inte kommunikationsvägarna ut som idag. Vi hade faktiskt hemsida väldigt tidigt; redan 1996. Det var det inte många klubbar som hade.

– Innan hemsidan gav vi faktiskt ut vår egen tidning; ett fanzine som hette Sture, säger Micke. Namnet var en hyllning till författaren Sture Dahlström och i den varvade vi olika personporträtt med att skriva om artister vi gillade, både utifrån men även de lokala.

Egen lokal, via bakdörren

Micke och Rocco lyckades etablera något som funkade på den anskrämliga raggarklubben.

– Vi tänkte att om vi börjar på den absoluta botten kan det ju bara bli bättre, ler Rocco. Vi drog dit ett helt annat klientel så de ursprungliga raggarbesökarna flyttade längre in i lokalen, där de satt och knöt näven i fickan.

Även om klubben drog folk till stället misskötte sig krogens ägare, vilket ledde till att de blev tvungna att hitta ett nytt ställe att vara på.

– En röd tråd från hela den tiden var att de krögare vi var inhysta hos alla hade väldigt lätt för att glömma betala sina hyror! minns Micke.

Klimatet i Eskilstuna var ganska ruffigt så antingen sökte man sig härifrån med sin musik eller så fick man dra igång en klubb för att ha någonstans att hänga – det fanns inget annat.
— Micke Lönngren

Till sist lyckades duon tjata till sig en egen lokal, under ett annat uteställe i Eskilstuna. Det lilla källarrummet var egentligen inte avsett för något annat än att tjäna som lagerlokal men, efter idogt lirkande med den aktör som körde på ovanvåningen, fick de till sist ett OK att husera där. Klubbens kultur- och indiepublik ansågs dock inte lämplig att beblanda med huvudaktörens traditionella helgbesökare, så det blev till att använda sig av en något mindre glamourös entrélösning. 

– Vi fick ha vår entré vid en bakdörr, bredvid soprummet, och därefter leda in klubbesökarna via en lång källargång. Detta gjorde ju stället ännu hemligare och ännu coolare. Vi satt där med en liten kassalåda, nedanför den långa trappen, så om man inte visste vart man skulle hittade man inte dit, minns Rocco.

Just faktum att ingången var väl dold ledde också till att det i princip aldrig kom några oönskade gäster.

– Jag kan bara minnas att det var tjafs en enda gång under alla år och då var det mitt fel, konstaterar Rocco.

Klubben, som på den tiden gick under namnet Blå Rummet, hade ingen scen. DJ:s och band stod alltså på golvet, i direkt anslutning till publiken.

– Vi var också väldigt tidiga med att både kombinera och varva liveband med DJ-akter och att blanda genres friskt. Hos oss kunde man både höra klassiska Ramones-dängor och senaste Chemical Brothers-tolvan. Vi var en lokal variant av en större rörelse som pågick på flera olika håll, som i exempelvis klubben Various i Stockholm och The Social i London, säger Micke.  Dessutom var vi inte blyga av oss utan lyfte luren och ringde till exempel Andres Lokko på tidningen Pop och fick honom att gäst-DJ:a.

– Med tiden gled vi över till att arrangera kvällar där vi inte hade något liveband alls utan bara olika gäster som DJ:ade, tillägger Rocco.

Lokala band och DIY-anda

Under samma period under början och mitten av nittiotalet fick många Eskilstunaband mycket uppmärksamhet på nationell nivå, mycket tack vare att Expressen Fredag uppmärksammande exempelvis Yvonne, Kent , Superswirls och MOL.

– Visst var Kent viktiga men de hade redan lämnat Eskilstuna för Stockholm. Bandmedlemmar brukade besöka klubben när de var hemma för att träffa sina vänner. Klimatet i Eskilstuna var ganska ruffigt så antingen sökte man sig härifrån med sin musik eller så fick man dra igång en klubb för att ha någonstans att hänga – det fanns inget annat, berättar Micke.

Gräsmatta i Hultsfred

Vid sidan av klubben jobbade killarna också med andra uppdrag i form av bokningar och arrangerande av turnéer. Kontaktnätet växte sig allt starkare, tillsammans med en önskan om att göra någonting mer än en liten klubb.

– Det var på en gräsmatta i Hultsfred 1999 som jag, Rocco och Martin Roos började måla upp vad vi ville göra. Vi hade olika beröringspunkter: Martin var manager åt Kent och Motorhomes medan jag och Rocco var högst involverade i musikbranschen genom de klubbar och turnéer vi hanterade. Samtidigt jobbade jag också på skivbolag i Stockholm. Vi tre funkade väldigt bra tillsammans och därför började vi nu fundera på om vi inte på något sätt kunde slå ihop våra verksamheter, förklarar Micke Lönngren.

Det Stora Blå

Under samma period hade Blå Rummet redan flyttat till en något större lokal, i markplan och med "riktig" ingång och vägg i vägg med ett större uteställe där de även titt som tätt var inblandade vid bandbokningar och specialkvällar. Denna granne levde upp till något de varit med om tidigare, att glömma betala hyran. Trion fick nu en konkret förfrågan att ta över hela stället.

– Det var nästan som en slump att vi fick frågan från fastighetsägaren och det innebar ett perfekt läge för oss att göra det vi talat om; att slå ihop våra verksamheter och göra något tillsammans.

Det var emellertid inte bara att flytta in och köra igång, först var de tvungna att styra upp inredningen på den 1000 kvadratmeter stora lokal de nu övertagit.

– Stället hette Stinsen innan och var fullt av stora tågvagnar som vi nu var tvungna att slakta.  Alltså riktiga, välbyggda tågvagnar från tidigt 1900-tal, förtydligar Rocco.

Gänget tog hjälp av alla vänner och bekanta de kunde få tag i för att tillsammans rensa och piffa till lokalerna, mot betalning i form av pizza och läsk.

– Jag handlade sådana mängder på den närliggande pizzerian under de månaderna så att de än idag sticker ut huvudet och hälsar på mig när jag går förbi, skrattar Martin Roos.

Samtidigt som de tog hjälp av arkitekten Pelle Wester för att designa nya Blå gjordes också studieresor till olika ställen i Stockholm för att låta sig inspireras.

– Det var under dessa resor vi kom fram till att den optimala barhöjden är 117,5 cm, skrattar Lönngren. Vi besökte 19 barer i Stockholm och vi hade måttband med oss.

– Vi var smarta och utnyttjade de kontakter vi hade och på så vis kunde vi få till detta utan att det kostade en förmögenhet. Även fastighetsägaren var väldigt schyst och ställde upp en massa, säger Martin.

Och det funkade

Satsningen fungerade direkt och Blå, i sin nya stora skrud, blev ett ställe med många olika inriktningar. Här anordnades Headbanger's Eve, talkshows och, givetvis konserter och DJ-kvällar. Blå såg till att det varje vecka arrangerades en större konsert, med högst aktuella artister. Något som i dagens liveklimat framstår som näst intill overkligt.

Blå går i graven

Efter fem år i de stora lokalerna, den sista december 2004, gick blå i graven.

– Vi kände att vi åstadkommit det vi ville göra och det vi hade målat upp för oss själva på gräsmattan i Hultsfred, förklarar Martin. Vi sålde klubben, dock utan rättighet till namnet Blå; det anordnade vi en begravning för.

– Vi kom i mål, flikar Rocco in, vi hade arrangerat turnéer, stora spelningar och allt annat vi ville.

– År 2000-2003 var en väldigt intensiv period på Blå; vi hade allt från Yngwie Malmsteen och Dee Dee Ramone till Lars Winnerbäck och Håkan Hellström. Det var alltid en stor artist varje fredag, nattklubb med fantastiska DJs på lördagen och fullt hus med studenter varje onsdag, minns Lönngren. 

– Samtidigt hade något börja hända med livescenen. Big Brother slog igenom och krogarna började bli mer som det var under tidigt nittiotal igen – med shots och underklädesvisningar, säger Martin. Det var också dags för många av de som arrangerat klubbar på Blå att gå vidare och göra annat. Många flyttade till Stockholm.

Lokalerna finns ännu kvar men det är ingen som bedriver verksamhet i dem längre. Den som vågar kan få sig lite överraskningar om de ger sig på att bryta loss inredningen.

– Om någon river den halvrunda scenen som står där inne så kommer de hitta en halv tågvagn som vi helt enkelt inte orkade forsla iväg, säger Rocco Gustafsson med ett leende.

INTERVJU: Peter O Ekberg

INTERVJU: Peter O Ekberg

TEST: Pioneer RM-07

TEST: Pioneer RM-07