INTERVJU: Christian Dohber

INTERVJU: Christian Dohber

Multiinstrumentalist, glesbygdsambassadör och hjärtekrossare

Text & foto: Gunnar E Olsson

Publicerades ursprungligen i nr 02-2017

I vår serie där vi träffar musikanter som gör plattor på egen hand har vi idag hamnat hemma hos Christian Dohber – suverän sångare, låtskrivare och multiinstrumentalist.

Första gången jag träffade Christian Dohber var när han deltog i GP:s stora popbandstävling i slutet av förra århundradet. Han spelade då gitarr och sjöng i gruppen Döva Ögon, som imponerade stort med sitt Police-inspirerade sound.

Karriären

Idag är Thomas Christian Dohber 43 år, bosatt i Kalv. Han har en handfull plattor bakom sig – till en början på ett stort skivbolag, men alla de senaste helt i egen regi. Men hur började då musicerandet…

– Jag ville spela trummor från att jag var ett år. Men det blev inte så, för det var ingen annan som sjöng och spelade gitarr, så då gjorde jag det. Och sen fick jag inte ha trummor hemma, ”Nej, det går inte”.

– I replokalen när dom andra skulle ta paus och gå ut och röka – alla skulle ju ha paus hela tiden, fast man bara hade två timmars reptid – satte jag mig vid trummorna och tränade.

Jag hävdar att Christian också är en rätt driven gitarrist, men han har invändningar.

– Nej, inte nu, men när man lyssnar på grejer som jag gjorde som tonåring … jävla vass! Riktigt bra metal-gitarrist. Mycket tajtare än det mesta, men då satt man och spelade jämnt. Fast man gjorde låtar också… Jag har ju ett King Diamond-komplex också … det är Rob Halford [sångare i Judas Priest], King Diamond [dansk heavy metal-sångare], och James Brown, som är mina favoritsångare. Och King Diamond är så grym för han har så många röster som han kör med. Så jag tänkte: ”Det kan jag också göra”. Sen tog det lång tid innan jag använde min falsett. Det tog också lång tid innan min mörka röst mognade. Jag hade ju inget register alls… Men man fick träna och hålla på lite. Då går det ju.

– Det känns som att jag varit hes i flera år. Enda stället det varit skönt att sjunga, har varit falsetten. Nu är det svårt där med.

Christian vill inte gärna stå inne i inspelningsrummet och posera med sin Strata. ”Det är ju Sten och Stanley.” Däremot sitter han gärna med sin bandlösa bas. Ett fynd för 1 500 spänn. Den förekommer flitigt på hans inspelningar, bland annat på samtliga låtar på Slaughter of The Innocent Christian Dohber.

Detta är favoritbasen, ett fynd för 1 500 spänn.

Utrustning

Dohber betonar att det går att spela in överallt i huset. Han har dragit multikabel för detta, men i kontrollrummet hittar vi dels mixerbordet, dels ett par hederliga analoga bandare – en 16-kanalare och en stereomastermaskin, båda från Tascam. Där finns även en hel del outboard-utrustning, som en adat-bandare, kompressorer, delayer och liknande.

– Jag har bara hunnit flytta in grejerna här. Vi har spelat in lite med Black Moses, det har varit mest sång och för att testa träkänslan därute. Vi har massor av påbörjat material, men det blev ju ett stort hål när Infinity försvann. Det är svårt att ersätta honom.

– Det är lite stökigt här än så länge, men jag ska bygga in effekterna i väggen så bandaren även kan stå där bakom.

På den här spelas alla trummor in.

– Man vill ju ha en remote till den här också [bandaren], men dom är inte lätta att hitta. Jag använder fortfarande bandaren. Det går ju inte att spela in trummorna digitalt. Det låter skit. Om man spelar in på band så låter det ju som man vill direkt. Tascammaskinerna är ju som tanks, och dom kostar ingenting. Ingen vill ha dom. När jag ”trackar” på den här så ligger nålen i bott innan jag börjar spela, och sen börjar den peaka, men det blir ingen dist. Det blir bara skön kompression. Jag mixar sen ner till datorn. Då sätts det ihop.

Och apropå remote…

– Det var jobbigt att spela in trumljud ensam när jag höll till i det andra huset. Det blev ett väldigt springande fram och tillbaka. Nu kan man ju ha en padda som remote…

Om mixerbordet säger Christian…

– Det är ett Sound Workshop, series 30. Det byggdes i New York 1981. Det var i slutet på den gyllene eran av analogbyggen. Och det låter skitbra. De externa pre-amparna använder jag inte längre. Sen har jag några LA4:or, och jag använder fortfarande ett fjäderreverb som jag köpte på MUG [Musik Utan Gränser i Göteborg] för 300 kronor, Vestax RV3. Ett av mina bästa köp ever. Det låter fantastiskt! Dom gjorde mycket kassa grejer, men det här är skitbra! Och det här delayet [Korg SDD-3000] är det bästa jag nånsin har hört [många gitarrister håller med dig, Christian]. Du kan justera feedback och tid. Det kan ju inte hända så mycket mer, tycker man. Varför blir det här så mycket bättre?

Christian berättar hur han brukar använda dealyet till sina trummor och illustrerar det med att låta som ett helt trumset.

– Det blir groovigt, hur man än ställer det!

– Här har jag ett intressant eq från Ward-Beck i Kanada. De bygger mycket broadcastutrustning och det här eq:et är jävligt coolt för det är som en laser.

Här blir det fler ljudillustrationer från Dohber. Ni kan säkert föreställa er hur en laser som fastnat i ett eq låter. Mycket intressant! I effektracket hittar vi också två dbx 163X, kompressorn som bara har ett reglage: ”More”. LA2:orna i Christians dator får också rycka ut och göra en insats när det behövs komprimering. Och apropå datorn… Christian jobbar med Pro Tools i en Mac mini, och han är jättenöjd med det konceptet.

– Jag hade en PC, men den bara krånglade hela tiden.

Christian berättar att han mest använt datorn som en bandare, men efter att ha köpt NI Komplete Ultimate, fick han smak för pluggarna där: lexicon 480-, och 240-klonerna, LA2, och 76:orna.

– Den bästa pluggen jag köpt är faktiskt Arturias Wurlitzer. Jag testade deras demo och den lät ju bättre än ett riktigt.

Christian berättar om gitarristkompisen i Mårdaklev – även han ett Arturia-fan.

– Vi gjorde några gig, där vi hade bakgrunden på en padda. Det var mycket justare än att vara ett rockband. Eftersom min adat tuggar band fick jag sampla mina egna grejer, så mycket vi kunde. Live-grejen fick nån slags hiphop-känsla, fast vi spelade gitarr till. Det var ganska coolt.

Ingen ville spela lika mycket som jag. Dom går hellre hemma… Det är helt värdelöst.

Och apropå spelkompisar hittar vi en viss Magpie Funeral på senaste plattan, The Man The Myth The Living Christian Dohber. Det är Benjamin Högh, eller ”Benet”, som han också kallas.

– Han är plattsättare, och ett gammalt fan som jag träffade nån gång på en spelning, och sen har han mejlat mig… Han har gjort Illusion, första låten på plattan. Han var låtskrivare på Warner/Chappell, men tröttnade på det. Så den låten var uppe och vände hos ett stort boyband, men det föll på att de tyckte texten var för vuxen, så jag fick göra en version.

Guitarland

Vi går in i ett angränsande rum där jag upptäcker en mängd gitarrfodral.

– Dom har bara hamnat här … tills vidare. Jag har ju tänkt att man kan hyra ut det här [studion]. Jag sitter ju inte här jämnt. Folk kan sova här, eller sitta här och skriva låtar.

Vi hittar en japantele som han köpt på annons. Christian fick den nedprutad till 1 500 spänn eftersom plastknoppen till mickväljaren saknades. Det är den gitarr som Christian spelat på mest.

Sen plockar Christian fram sin, och pappans, första gitarr – en Washburn RR-2V – som strippats på all färg, svaj, och en mick. Halsen var kass, så gitarren fick istället en 60-talshals från en no-name-planka. Ingen dyrgrip, men en gitarr med egen karaktär.

Christians första gitarr – en strippad Washburn, och ett arv efter pappan.

Näst i tur är en Ibanez Musician-bas med aktiv elektronik och en skum lindblomsgrön färg. Det är Christians favoritbas. Den ersatte en Gibson Grabber, och när han fick reda på att Sting använde en sådan under sista tiden med Police, insåg han att den dög.

Men det finns fler skräpgitarrer i Christians gömmor. Nästa gitarr är en ”Dohbercaster”. Ett hopplock av okänt ursprung, där skruvarna till mickarna kröp ut på baksidan, när han försökte sänka dem. Och han bytte hals – för stämmisarnas skull.

– Den är snygg, men den låter skit! Den hade jag när jag åkte med [hårdrockbandet] LOK. Den har ingen sustain, och den tjuter hela tiden.

Vi gjorde alla tv-program som fanns… Söndagsöppet, nåt på MTV, Nyhetsmorgon. Och Musikbyrån kom hit … till Kalv.

Christian berättar om hur det gick till när han började använda fuzzpedaler, och han berättar också om kompisen från Mårdaklev, Reine Wallnedal, som bygger gitarrpedaler med namnetMrdklv. Reine har byggt pedaler både åt inhemska grupper och utländska sådana. En av Reines fuzzboxar har blivit Christians absoluta favorit, och den förekommer flitigt på hans plattor. Och vad beträffar inspelning berättar Christian att han allra helst använder en Electrovoice 635e, en handmikrofon, till sången. Den och en AKG 190e är mickfavoriter just nu. AKG-micken låter dessutom ljuvligt till virvelkaggen, enligt Dohber.

Sen snöar vi in på gitarrer, och vad som egentligen är musik. Vi kommer också in på Dohbers käpphäst… Han hävdar att ett av de största problemen med dagens musiker är att folk är för lata, särskilt i Göteborg.

– Ingen ville spela lika mycket som jag. Dom går hellre hemma… Det är helt värdelöst. Jag har aldrig prioriterat något annat. Det är det som har varit kul. Va fan ska jag annars göra med mitt liv? Gå och fika med morsan?

Moses

Efter Döva Ögon var Christian med i en massa olika band. Så småningom blev det Black Moses tillsammans med Infinity och Vladi Carrasco. Gruppnamnet kortades till Moses, och man hade två stora radiohits med Black Man och Hollow, där Christian visade sin bredd som sångare. På den första låten, en skalåt, sjöng han med en så övertygande falsett att folk trodde att gruppen hade en kvinnlig sångare. I Hollow, en underbart vacker ballad, sjunger han med sin ”normala” fylliga bariton. Albumet Tales for the Better Known, fick lysande kritik och håller fortfarande, trots sina femton år på nacken.

– Egentligen borde Moses ha blivit mycket större. Fan, va Universal la pengar på det. Vi hade en massa feta stråkar, åkte till en massa olika studior. Det tog typ, tre år, innan plattan kom ut. Vi gjorde alla tv-program som fanns… Söndagsöppet, nåt på MTV, Nyhetsmorgon. Och Musikbyrån kom hit … till Kalv.

– På sommaren innan hade vi tryckt upp gratissinglar med Black Man och Hollow, som gick på radion, men jag gjorde inga intervjuer. Det var Infinity som gjorde det. Och ingen förstod att Black Man och Hollow var samma band.

Sen kom plattan och den var förbeställd i 5 000 exemplar. Skivbolaget hade inte tänkt trycka några fler. Alla beställde skivan, men ingen fick den. När äntligen skivbolaget hade tryckt upp fler plattor, fastnade alla på lagret i Borås. Och där försvann hela julhandeln. I januari kom det några få ex, som försvann direkt…

Kontrollrummet är under uppbyggnad.

– Sen bröt Universal kontraktet och bara släppte allting. Jättekonstigt. De hade ändå lagt ut kanske 1,5 mille. De plattor som fanns kvar brände bolaget, men jag har alla mastertaper, och de ex av plattan som finns kvar.

Nya tag

– Vi håller på med Black Moses igen nu, fast Infinity dog för några år sedan. Vi satt och skrev på telefon och skickade idéer till varann. På våren när jag precis hade börjat med vårbruket bara dog han. Smack! Då föll det vi höll på med, och sen har Vladi varit här och vi har snackat på telefon… Va fan ska vi hitta på nu? På första Black Moses-plattan var Infinity väldigt viktig. Sen bytte vi namn till Moses och då var inte han med så mycket. En del säger att han rappade, men det var mer Spoken Word. Nu tänkte vi masha upp det lite, mer som gospel… Inte den strikta indelningen.

– När jag gjorde min första EP, var det jättebra ekonomi i att trycka CD. Det gick jättefort att nå brake-even. Den sista har jag inte tryckt upp än. Jag har ett fan i Frankrike som vill ha plattan på vinyl, men jag kan ju inte göra en pressning enbart för honom.

Flytten till landet

Efter att har spelat in plattan med Moses åkte Christian ner till mormor och morfars gård, och han trivdes verkligen. Christian beslöt sig också i den vevan för att lägga musiken på hyllan, och folk reagerade förstås på det… ”Va, slutar du med musiken och börjar med mjölkkor?”

– Jag tyckte att det var nåt som gav respekt, säger Christian. Jag försöker göra saker som gör mig lycklig.

Christian berättar att han hade tröttnat på branschen. Det var därför han startade med mjölkkor.

– Med mjölkkorna blev det bara spela på vintern. Arbetssäsongen på landet är i stort sett över. Man kan jobba en liten stund på dan. Man går ju i skogen nu, men det är lätt att slingra sig från det.

– Vad ska jag göra istället då? Ska jag sitta och sticka, eller ska jag sätta mig i studion? Jag sätter mig i studion. När jag har gjort nånting så har det blivit på vintern.

Musikskapandet

Om låtsnickrandet säger Christian…

– En del har färdiga koncept, men för mig har det aldrig varit så. Det ballaste instrumentet är fortfarande trummor, så vad gör man? Man sätter sig och spelar trummor. Och så kommer man på en cool takt och tänker, ”Vad skulle passa till det här?”. Många gånger har det börjat med en albumtitel. En gång skulle jag göra en platta som var en korsning av James Brown och Judas Priest, och samtidigt ha en liten crooner-grej på detta. Så att jag fick med allt som jag tycker är top-of-the-line. Det funkade ju… Sen går man förstås lite utanför konceptet, men det är rätt roligt att ha en sån tanke.

Sedan satt vi alldeles för länge och pratade om huruvida Christian kommer att återvända till det svenska språket som han skrev på förr, huruvida sångtexter måste vara rimmade, och så vidare… Till sist inser jag förstås att tiden börjar rinna iväg. Väderlekstjänsten har lovat ett snöoväder och jag har en rätt lång väg hem, så jag får tacka för mig och en trevlig stund på landet. Jag lämnar Kalv med Christians ord ringande i huvudet…

– Folk kanske tycker att jag har en hård ton, men jag spelar hellre ensam, än med någon som är halvbra, eller halvrätt…

– Man måste ha en ”nazi” i bandet, som ser till att styra upp det. Annars slappnar alla av väldigt fort… En ska vara chef, och alla har sina roller sen.

Precis som Frank Zappa, tänker jag.

TC Electronic släpper två Rudy Sarzo-Toneprints [VIDEO]

TC Electronic släpper två Rudy Sarzo-Toneprints [VIDEO]

INTERVJU: Peter O Ekberg

INTERVJU: Peter O Ekberg