DAGENS KLASSIKER: Bruce Springsteen & Metallica

DAGENS KLASSIKER: Bruce Springsteen & Metallica

I dag firar vi två riktiga klassiker i rock- och thrash metal-världen: Bruce Springsteens bombastiska genombrott Born to Run och Metallicas dystra fjärde giv, ...And Justice For All

En klassiskt avslappnat poserande boss, anno 1975. 

En klassiskt avslappnat poserande boss, anno 1975. 

Bruce Springsteen – Born to Run, 1975 (Columbia)

Redan med textraden "Roy Orbison's singing for the lonely. Hey that's me and I want you only." i inledningen av öppningsspåret Thunder Road satte Springsteen snabbt den sofistikerade tonen som präglar hela albumet. Born to Run utstrålade ett helt nytt självförtroende hos bossen och hans medmusikanter, som tar uttryck i arrangemang skapade av artister helt övertygade om att musikvärlden kommer erövras över en natt. Och det hörs från början till slut, men framför allt i Tenth Avenue Freeze Outs oerhörda sväng, det förkrossande titelspåret och den grandiosa finalen Jungleland. För att inte glömma den berörande riffballaden Backstreets, vars gitarrsolo vid 3:30 orsakar en ståpäls utan dess like. 

Born to Run är i mitt tycke den ultimata rockskivan, och saknar än i dag motstycke från den övriga musikvärlden. Det närmsta Springsteen själv har kommit torde vara The River och Born in the U.S.A., men ger långt från samma gåshud som 1975 års bombastiska genombrott. Kul kuriosa är att man i titelspåret kan återigen höra de forna medlemmarna Ernest "Boom" Carter och David Sancious på trummor respektive piano.

Inspelad: Record Plant och 914 Sound Studios, New York / Producerad av: Bruce Springsteen, Mike Appel och Jon Landau / Bästa spår: Backstreets

Ett av de snyggaste omslagen genom tiderna, med Justitia snärjd med rep från alla håll.

Ett av de snyggaste omslagen genom tiderna, med Justitia snärjd med rep från alla håll.

Metallica – ...And Justice For All, 1988 (Elektra)

Vilket av de fyra första Metallica-albumen som förtjänar att sitta högst upp på tronen kan inleda oändliga diskussioner. Medan en del väljer Kill 'Em All för sin tidsmässiga betydelse för genren, Ride the Lightning för Cliff Burtons virtuosa basslingor, och Master of Puppets för att det helt enkelt är ett komplett mästerverk (vilket det, förstås, är), är den oftast förekommande orsaken till att ...And Justice For All lyfts fram som höjdpunkt dess ohämmade råhet, komplexitet och torra sound. Personligen kan jag inte göra annat än att hålla med: det här är kvartettens tekniskt och kreativt sett mest uttömmande alster. Och för förstagångslyssnaren är det nog ingen dans på rosor att ta sig igenom denna en timme och fem minuter långa, progressiva resa, disponerad i nio spår, där det kortaste klockar in på blygsamma 5:46. Men det är dock något så vansinnigt tilldragande med den bistra världsåskådningen, särskilt i titelspåret, Eye of the BeholderThe Shortest StrawTo Live Is to Die och slutklämmen Dyers Eves furiösa riffande. 

Efter att Cliff Burton tragiskt gått bort i en buss i svenska Dörarp, Ljungby den 27 september 1986, var sorgen och ilskan allt annat än frånvarande hos de resterande medlemmarna, och troligtvis en av anledningarna till att skivan fick ett så bistert sound. Tillsammans med den nyfunne basisten Jason Newsted, som i egna uttalanden nämnt att de första åren i bandet inte var en lätt match, fann man åter glöden och levererade liveframträdanden som, än till dagens datum, anses som de allra bästa. Ta bara en titt på klippet nedanför och hänförs av intensiteten. 

Inspelad: One on One Recording Studios, Los Angeles / Producerad av: Flemming Rasmussen och Metallica / Bästa spår: Harvester of Sorrow

RECENSION: Queens of the Stone Age – Villains

RECENSION: Queens of the Stone Age – Villains

PRODUKTNYHET: Roland DJ-505 & DJ-202

PRODUKTNYHET: Roland DJ-505 & DJ-202