TEST: iZtope Ozone 8
Prisvärd svit för slutprocess
Ozone är kanske den mest klassiska masteringssviten som ger en allt-i-ett-lösning från eq och limiter till specialare som stereomanipulation, exciter och annat esoteriskt. Den senaste versionen bjuder på en hel del uppdateringar under skalet såväl som nya funktioner. Vi öppnar upp fler funktioner och testkör Ozone 8!
Masteringspluggar är alltid en vattendelare bland ljudtekniker, kanske framförallt på nätforum. De ortodoxa skrattar åt amatörmjukvara och håller klassisk hårdvara högt, medan amatörer gläder sig åt snabbfixar som höjer nivån på deras produktioner med hög återbäring på den tid och pengar som läggs ned.
Själv tillhör jag ett pragmatiskt mellanläger, som ser varje verktyg som precis det – verktyg som kan användas för olika syften. Ibland är hårdvara rätt väg och ibland är pluggar, eller delar av pluggar perfekta.
iZotopes Ozone var en väldigt tidig svit av masteringsfunktioner med nån sorts vettig kvalitet och verkligen hög prisvärdhetsfaktor. Eq-delen och limitern var riktigt bra för tiden. Det fanns också gott om möjligheter att skruva bort sig med stereobreddning, reverb, exciter, flerbandskompression och så vidare. Förmodligen var utbudet och överanvändande av de specialfunktionerna något som bidrog till allt-i-ett-lösningarnas kanske lite sneda rykte, även om framför allt limitern redan då började få gott rykte.
TRE LAGER AV OZONE
Ozone används normalt som en plugg i ett värdprogram som Pro Tools eller Cubase, men Standard- och Advanced-versionerna av Ozone 8 kan köras fristående och även köra andra pluggar i Ozones signalkedja. I och med Ozone 8 finns det tre versioner av pluggen: Elements, Standard och Premium. Grundversionen, Elements, innehåller de grundläggande modulerna för eq, stereobild och limitering. Standardversionen lägger till fler moduler: dynamisk eq, flerbandskompression, vintagelimiter, en till eq-modul, fler algoritmer för limitern, samt möjligheten att lägga in referensspår att jämföra projektet med. Advanced-versionen lägger till Vintage Tape, Vintage Compressor, Vintage EQ, den nya Spectral Shaper, testlyssning av bitreduktion, och nya Tonal Balance Control. Dessutom kan ägare av Advanced-licensen använda modulerna som lösa pluggar vilket verkligen har sina förtjänster.
Ozone 8 innehåller de flesta verktyg som behövs för att slutprocessa ljud, till ett överkomligt pris och med flera utmärkande funktioner.
Ozone 8 har ett modernt, mörkt utseende med smala linjer. I grunden är Ozone enkelt och logiskt uppbyggt. Längst upp finns plats för de olika modulerna i din valda ordning, i arbetsytan nedanför hamnar kontrollerna på den valda modulen och till höger finns in/utmätarna, lyssningsfunktioner och ditherinställningar. Maximalt sex moduler kan läggas till och dras runt i den ordning man föredrar på ett tydligt sätt vilket är en förbättring från tidigare versioner där modulernas ordning var dold i inställningspanelerna. Behöver man använda fler än så får man köra två instanser av Ozone. I den fristående versionen finns det längst upp en plats för att ladda in stereofiler som ska behandlas, och det går faktiskt att läsa in Ozone som en plugg i Ozone för den ultimata metamasteringen. Däremot kan man inte exportera till annat än lösa wavfiler (inte som DDP-digitalmaster eller bränna på CD) och det tillsammans med lite fler begränsningar gör att Ozone 8 inte direkt ersätter ett riktigt ljudprogram för mastering, men det är ändå bra för snabb bearbetning av filer.
iZotope har valt strategin att vid uppdateringar behålla de gamla versionerna för att inte sabba bakåtkompatibiliteten med äldre projekt, så det går till och med att läsa in exempelvis Ozone 5 i fristående Ozone 8 om det är just precis soundet i den gamla limitern där som du gillar.
Vi recenserade senast just Ozone 5 (då färgschemat fortfarande var grått och grönt, huga) och det har hänt en del sedan dess, så låt oss titta på de olika modulerna.
FÖRST AV ALLT ÄR EQ
I eq-modulen finns åtta band att tillgå, med en mängd inställningar. Givetvis finns vanliga Gain, frekvens- och Q-värden, och man kan ändra vilken sorts kurva som ska användas – exempelvis kan du inte enbart välja ett högpassfilter utan även styra om det ska vara platt, resonant (och då välja hur resonant) eller digitalt ”brickwall”-filter. Low- och high-shelf kan ha fyra olika lägen vilka är väldigt användbara för olika sorters formning av tonkurvan, och de vanliga filtren kan ha tre olika.
Equalizern är masteringsteknikerns bästa vän och fungerar bra att jobba med, inte minst tack vare sina många valmöjligheter.
Equalizern kan också sättas i digitalt eller analogt läge, där det analoga läget simulerar välljudande analoga apparater och färgar signalen mer än den digitala som är mer klinisk. I digitalt läge kan användaren dessutom ställa för varje band om de ska agera i linjär fas eller minimum-fas (även känt som ”som vanligt”). Det här låter mig välja att exempelvis köra högpassfiltret i minimum-fas för att undvika för-ringningar som kommer med linjär fas och göra ingrepp högre upp i registret med linjär fas. För den intresserade kan man få se kurvor för fasläget, fördröjning och gruppfördröjning om det roar.
Jag gillar att arbeta med eq:n i Ozone. Det är skönt att ha åtta band att tillgå i de fall man behöver rädda besvärligt material och valmöjligheterna för framför allt shelvingfiltren, är utmärkta och kul att jobba med. Jag gillar inte riktigt hur soundet blir om man behöver lägga till allt för mycket diskant med den här eq:n, dock. Men där finns ett annat verktyg i arsenalen som jag gillar.
DYNAMISK EQUALIZER
En dynamisk eq kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg för att hantera vissa områden som ömsom behöver lyftas, ömsom inte, eller höjas i svagare partier utan att starkare partier lyfts. Exempelvis jobbade jag nyss med ett minimalistprojekt där en jazzgrupp spelats in med bara stereomikrofon. Mycket var snyggt, men hihat och virvel behövde ett litet lyft för att inte hamna för långt bak i ljudbilden. Hade jag höjt det frekvensband som behövdes med den vanliga eq:n hade saxofonen (som var mycket närmare) blivit för vass. Med den dynamiska eq:n kan lyftet göras, men med ett tröskelvärde som när det överstigs plockar ner lyftet. Betydligt bättre. Här hade jag dock önskat att man inte bara kunnat justera tröskelvärdet utan även ratio för ökad kontroll av hur mycket dynamiken ska spela in. Det sagt så är det ett kraftfullt verktyg i många situationer och jag är glad att de fina Baxandall-filtren från eq:n finns i den dynamiska eq:n.
Dynamisk EQ kan vara fantastiskt för att lyfta ljud som behöver lyftas, utan att lyfta samma frekvenser när en annan ljudkälla gör för starkt ifrån sig.
FLERBANDSKOMPRESSION
En av de mer kraftiga modulerna är dynamik-modulen som kan användas i singelband eller flerbandsläge beroende på vad som önskas.
Ozones limiter är fortfarande utmärkt och har förbättrats något, det här är ett starkt kort på flera olika musikgenrer.
Varje band har en kompressor samt en limiter med fullfjädrad funktionalitet och adaptiv release för att minska distorsion eller pumpande beroende på materialet. Bland funktionerna, utöver varje bands vanliga kompressionskontroller, kan man välja att blanda in okomprimerad signal för parallellkompression vilket kan hjälpa till att lyfta svagare signaler utan att krossa starka ljud. Till samma syfte kan man istället välja att ställa negativ ratio vilket lyfter signaler under tröskelvärdet.
Ozones dynamikmodul är typiskt uppdelad i fyra band med kompressor och limiter på varje band, och ger bra möjligheter att kontrollera dynamiken.
Ozones kompressor är mycket användbar i både fler- och singelbandsläge för att forma dynamiken. Tidigare har jag använt flerbandskompressionen i Ozone när jag behövt tämja områden med vasshet där jag delat signalen i tre men enbart bearbetat mellanbandet 2,5–7 kHz med några dB där den fina adaptiva releasen. I och med Ozone 8 kan Dynamics-modulen få ägna sig åt vanlig kompression, för nästa modul får ta hand om tillfällig vasshet.
SPEKTRALFORMNING
Spectral Shaper är en ny modul som liknar en tredelad dynamikmodul fast utan möjlighet att påverka materialet ovan eller nedan mittenbandet. Här är tanken att man kan hjälpa en ljudkälla som ibland låter lite vasst, på samma sätt som en transientformare kan styra upp hur mycket eller lite attack en ljudkälla har. I princip är det en dynamisk eq uppdelad över 32 band där varje band kan reagera med målet att minska utstickande ljud inom bandet.
Spektralformaren är bra för att minska tillfällig skarphet eller utstickande frekvenser. Ett utsökt tillägg till repertoaren.
Typ så här: välj ett frekvensband där du har problem, sänk tröskelvärdet och laborera med Tone-reglaget och hör hur problemet (ofta) försvinner. I Advanced-versionen finns den här effekten som en fristående plugg och är extremt användbar även i mixning och postprocessering, och är inte allt för brutalt tung för processorn heller.
Det här är en riktigt bra modul som ger något lite nytt till verktygslådan, och jag misstänker att den kommer att användas rätt ofta. Ibland har jag dock hört bieffekter av den och jag önskar mig lite mer kontroll över tidskonstanterna och en Knee-funktion för att göra övergången till bearbetningen lite mjukare ibland.
SNABBSPOLNING
Jag ska gå igenom några observationer i flera moduler lite snabbt, så att vi hinner med innan papperet tar slut. Exciter-modulen som skapar övertoner kan nu köra separata algoritmer för varje band, vilket är lite bra eftersom jag tidigare i de fall där den behövts flera gånger gillat ett sound för basen men inte diskanten. Det har blivit lättare nu. Stereobilds-modulen är, sparsamt använd, klart användbar och skapade fin luftighet i ett smalt mixat indiepop-projekt.
Maximalt sex av de olika modulerna kan användas samtidigt och utbudet är digert.
Det finns fyra vintage-moduler: eq, kompressor, tapesimulering och limiter. Eq:n är klart Pultec-inspirerad och passar säkert de som gillar den typen av eq – den låter fint, särskilt i diskanten, och kan vara rätt kul, men passar inte mitt eget arbetsflöde. Vintage-kompressorn är riktigt snygg för ”limningskompression”, med en väldigt låg ratio på kanske 1,2:1 och tröskelvärdet ställt långt nere i smeten. De tre olika lägena Sharp, Balanced eller Smooth ger olika, och fin, karaktär.
Bandsimuleringen är ytterligare en tonalitet att lägga till paletten, och 7,5”-läget är riktigt fett ibland.
Vidare kan nämnas en funktion som låter användaren provlyssna på hur produktionen låter efter att den kodats till mp3 eller AAC i olika bitrates vilket är användbart.
HIT MEN INTE LÄNGRE
Limitern har nu möjlighet till ett auto-läge där den kontinuerligt anpassar tröskelvärdet efter ett önskat loudness-mål, och algoritmerna IRC (Intelligent Release Control) III och IV har uppdaterats lite. Jag gillar verkligen uppdateringarna på trean, som är den limiter jag oftast använder, och den har blivit antingen något mer transparent vid en viss mängd limitering, eller kvalificerad för att hantera lite mer limitering innan den börjar låta tokigt. Algoritm fyra är en ny bekantskap som jag testat, peppad inför att den rimligen skulle vara en rejäl uppgradering från trean, men mina förhoppningar infriades inte omedelbart. Den får nån sorts efterringningar, eller diskantiga små missljud som mina öron inte gillar, på en del material. På en del annat låter den plötsligt jättebra och kan få pli på både baskagge, sång och luft utan att något hamnar på bekostnad av det andra. Slutsatsen blir att man får testa mellan trean och fyran för att se vad som passar, båda verktygen är kraftfulla resurser som samtidigt är rätt lätthanterliga.
MASTERING PÅ AUTOPILOT
Eventuellt kan en viss aversion mot preset-mastering ha skönjts av den uppmärksamme läsaren. Min tanke är att försöka se bortom att förinställningarna är lite av ett nav i Ozone och istället se verktygen för vad de är kompetenta att göra. Då blir det ju lite lustigt att en av de stora nyheterna i Ozone 8 är Master Assistant – en automatiserad funktion för att med maskininlärning och iZotopes analyser av tusentals låtar ge användaren en startpunkt för masteringen – en sorts skräddarsydd förinställning. Man väljer mål för distributionen: CD för att ligga så starkt som möjligt, Streaming för att lägga sig på ett rimligt loudnessvärde som streamingsajterna brukar ligga kring (-14 dB LUFS), eller jämföra mot ett referensspår (välj nu inte nåt från Metallicas Death Magnetic). CD-läget låter en också välja hur mycket den ska limitera: noll procent av tiden för att helt undvika limitering, medium för att limitera omkring en procent av tiden eller hög intensitet för att limitera cirka tre procent av tiden. Sen spelar man omkring den starkaste delen av produktionen.
Här skräddarsys en förinställning för just ditt projekt, åtminstone som en startpunkt utifrån analys av din och tusentals andra låtar.
Eq:n justeras först, det dynamiska omfånget anpassas med kompression om det bedöms behövas, limiterns tröskelvärde sätts för att träffa av målet och sedan används den dynamiska eq:n för att ge limitern rätt förutsättningar (hint: använd inte den här funktionen för akustisk musik. Limiterkross är osnyggt).
För musik som den är tänkt att användas för kan det vara intressant, framför allt att få tips om var den dynamiska eq:n kan hjälpa till att avlasta limitern. Just det och möjligen limiterns inställning har den lyckats hjälpa till med flera gånger, men jag tycker inte att funktionen i sig annars är så värst användbar. Bättre att använda sina egna öron och skruva.
VISUELL GUIDE
Ytterligare en maskininlärnings-baserad funktion, som enbart finns som plugin, är Tonal Balance Control. Efter att ha gått igenom tusentals låtar ger den en grafisk visualisering av hur mycket energi låtar i den valda genren har i fyra frekvensband. Pluggen sätts i slutet av masterspåret och när låten spelas upp visar markörer inom banden om man ligger högt eller lågt i bandet, med tre sorters produktioner som referens: orkestral/akustik musik, bastung dansmusik eller pop. Det här är nog inte så dumt för sängkammarproducenter som saknar ordentlig lyssning och kanske erfarenhet. Det ger en någorlunda god vink om hur musik i genren brukar balansera och kanske kan ge en fingervisning. Intressant, och även möjligheten att ladda in och analysera en egen uppsättning filer för att mäta mot är bra. Integrationen med Ozone och Neutron är också användbar. Längst ner i Tonal Balance Controls fönster kan man välja in olika instanser av Ozone och Neutron som finns i projektet och se hur justeringar där påverkar mixens balans.
SAMMANFATTNING
Om Ozone gjorde vem som helst till en kompetent masteringstekniker skulle vi inte höra sönderkrossade produktioner från amatörer, men professionella användare bör ta alla verktyg som kan leverera professionella resultat på allvar och det kan absolut Ozone vara. Ingen professionell skulle utgå från enbart förinställningarna i Ozone, men själva verktygen i rätt händer är väldigt kraftfulla samtidigt som de är prisvärda.
De automatiska funktionerna faller inte mig i smaken men de kan nog vara användbara i en del situationer, och själva tanken att skapa en skräddarsydd förinställning att utgå från är god.
Bland nyheterna gillar jag verkligen Spectral Shaper, den dynamiska eq:n är användbar och möjligheten att provlyssna på bitreduktion också. Dithret, eq:n, kompressorn och limitern är lika bra som tidigare – och limitern låter ännu bättre än tidigare.
Prisvärt och högkvalitativt – vad finns det mer att önska?
PLUS
Bra limiter
Bra EQ
Spectral Shaper
MINUS
Inget
FAKTA
TYP Pluggar för slutprocess av ljud
TILLVERKNINGSLAND USA
FORMAT AAX, VST, AU
LICENS iLok, Challenge/Response
PRIS Ozone Elements: 129 dollar, Ozone 8 Standard: 249 dollar, Ozone 8 Advanced: 499 dollar, O8N2 Bundle med Ozone 8 Advanced, Neutron 2 Advanced och Tonal Balance Control: 699 dollar.
DISTRIBUTÖR Luthman, www.luthman.se
