•Hem
•Ledaren
•Redaktionen
•Nästa nummer
•Prenumerera
•Beställ pren.login
•Tävling
•Mixdoktorn
•Gamla nummer
•Utgivningsplan
•Adressändring
•Länkar
•Köp & Sälj
Annonser
|
Musik och politik
(ledare i nr 9/2010)
av Henrik Vogel
När detta nummer kommer ut är det bara några veckor kvar till riksdagsvalet. Då blir det förstås naturligt att kontemplera lite över sambandet mellan musik och politik. För det sambandet består och är märkvärdigt starkt genom alla tider och trender.
Jag läser just en bok som heter Rednecks and Bluenecks: The Politics of Country Music. Väldigt intressant för mig som är intresserad av både musik och samhällsfrågor. Boken belyser den starka politiska polarisering som råder inom countrymusiken i USA. Bland annat tar man upp det ramaskri som hördes när countrybandet Dixie Chicks i en förlupen kommentar dristade sig till att kritisera den då sittande republikanske presidenten George W Bush. Det fick Bushanhängare att anordna protestmöten utanför bandets konserter och organisera bojkotter av deras CD-skivor. Countrylyssnarna kände sig uppenbarligen djupt förrådda av Dixie Chicks som hade kommit ut som icke-höger.
För det är helt enkelt så att ska man vara countryartist i USA, då är det bäst att vara redneck-höger. Det är talande att genren alt-country inte så mycket definieras av hur musiken låter utan snarare av att utövarna inte nödvändigtvis delar God, Guns and Guts-värderingarna. I traditionella countrykretsar betraktas man därmed som vänster och får skällsordet ”liberal” slungat efter sig. Onekligen ett lite annat perspektiv än i Sverige.
För här är det ju närmast tvärtom. Det är inte vidare rumsrent för någon musiker att stå till höger, vare sig man med det menar liberal eller konservativ. (De två tankeriktningarna har ju klumpat ihop sig här, men utgör motpolerna i USA). Musiker som ändå öppet står till höger blir gärna häcklade för just detta. Inte ens Kristdemokraterna har lyckats få några speciellt framstående företrädare inom musiken, trots att partiet har sina rötter i den oftast mycket musikcentrerade frikyrkorörelsen. Men det är klart, man behöver ju inte vara kristdemokrat bara för att man är troende.
Den enda tydligt politiska musik i Sverige som inte är vänster är väl vit makt-musiken. Men den är ju ändå starkt anti-etablissemang. Och förklaringen till varför så mycket musik drar åt vänster ligger nog just där. Musik uttrycker ofta utanförskap, vi mot dem, och är ett sätt att utmana makten och den rådande ordningen. Då hamnar man lätt i en vänstertradition, om man alltså inte är helt missledd och istället hamnar i rasistlägret. Vänstertraditionen har ju genomgående handlat mycket om de små människornas kamp mot överheten. Och tänker man efter är det ju samma sak med redneckmentaliteten, det enkla folket från amerikanska södern som står upp mot den välutbildade överheten i Washington och New York. Även om redneckhögern förstås är långt mer individualistisk än den svenska vänstern.
Men allt kan ändras och vi får väl se hur den politiska musiken utvecklar sig i framtiden. Kanske får vi en dag se centerpartistiska singer-songwriters och metalband som growlar om fördelarna med utbyggd kärnkraft och skolbetyg för sexåringar. Eller inte.
|
Annonser
|
