GUIDE: 10 pluggar du inte kan leva utan - plus några till
Giganternas kamp
Text & bild: Peter Marchione & Gunnar E Olsson
Publicerades ursprungligen i nr 11-2016
Vi har många gånger fått läsarbrev, och mejl från förtvivlade unga musikmakare som vill ha tips på bra pluggar som man kan använda när man spelar in och/eller mixar. Nu är den äntligen här, artikeln många av er väntat på. Och kom nu inte och säg att Musikermagasinet inte lyssnar på sina läsare!
När Gunnar E och Peter fick i uppgift av den nuvarande chefredaktören på Musikermagasinet (det är jag, Fredrik; reds. anm.), att sätta sig ner och göra en lista på tio mjukvarupluggar, som de verkligen kan rekommendera till alla MM:s trogna läsare, tänkte de att det kunde väl inte vara nån större match. Men när de sedan förstod att det skulle vara tio pluggar, som de kunde enas om, blev det lite marigare. När jag sedan förklarade för dem att de skulle argumentera för sina val på en ”head-to-head-basis”, blev framför allt Gunnar E ännu ett par snäpp mer uppskärrad. Peter däremot, som är lugn och cool, och van att argumentera för de mest befängda idéer, hängde förstås på direkt. ”Men va fan, Gunnar, det ror vi iland”, vrålade han på ett för honom rätt typiskt vis. ”Det fixar vi lätt! Sånt gör vi ju hela tiden. Det har vi ju gjort i många år nu”, fortsatte han.
Gunnar däremot var förstås lika grinig, och motspänstig som vanligt…
”Och deadline?” frågade han. ”Det räcker om jag har artikeln imorgon”, sa jag och lämnade rummet.
TIO SMÅ CHOKLADPLUGGAR
Över till Peter och Gunnar E …
Softube Saturation Knob
PETER: Min första plugg måste helt enkelt vara Softube Saturation Knob – gratis är gott. Och den funkar så bra. Jag använder den ofta och på det mesta. I synnerhet digitala VA-syntar mår bra av lite ludd. Som alltid lär det ju vara bra att utgå från "less is more" även med denna, men den låter riktigt fint när man tar i lite för mycket också. Den är lite som vetemjöl. Den kan användas i många olika sammanhang och i olika smakkonstellationer.
GUNNAR E: Ja, jag hade faktiskt gärna betalat en liten slant för den. När man vill skita till något enstaka instrument, till exempel en virvelkagge eller en elgitarr, är den helt förträfflig. Mycket analog känsla – fast utan biverkningar, som brum och brus.
Arturia Mini V
PETER: Och sen är jag ju barnsligt förtjust i Arturia Mini V. Okej, alla som har en riktig Minimoog tjatar ideligen hål i huvudet på mig att den inte är i närheten av deras original och, självklart, blir det något helt annat med den fysiska klassikern, rent emotionellt. Om man dock ser till smidighet och att Arturias TAE överlag är svinbra på att emulera gamla dregelobjekt så kan jag ändå leva med Mini V, även om jag samtidigt planerar inbrott i vissa vänners studior för att få loss en riktig. Om inte annat för själva möbelvärdet!
GUNNAR E: Ja, den är ju faktiskt riktigt cool. Få mjukvaruinstrument kan ju erbjuda lika feta och analoga klanger. Perfekt för att fläska till en lite för mesig bas. Men jag älskar ju även Arturia Matrix 12 V. Även den låter helt autentiskt, precis som en riktig gammal Oberheim. Jag hade både Matrix 6 och Matrix 1000, som rackenheter på den tiden då jag hade två hela rackskåp med fysiska syntenheter, och Arturias Matrix 12V kommer riktigt nära originalet. Men varför inte hela V Collection 5? Jag har hört att det nya pianot i den samlingen låter skitbra. Stämmer det?
Arturia Matrix 12 V
Arturia Piano V
PETER: Jaenjae, enligt mig låter Piano V riktigt prima, men de som är av skolan "superslick avsamplad dunderflygel" har antagligen någon favorit som går lös på ett par-tre hårddiskar. Arturias variant har, trots att den innehåller flera olika pianosorter, en viss karaktär. Gillar man den är man hemma, som jag.
GUNNAR E: Jag är ju sedan länge helt såld på alla pianon som låter som en gammal Bösendorferflygel. Jo, jag lyssnade lite för mycket på Tori Amos under några år. Eller förresten, kan man det egentligen? Hursomhelst, Bösendorfer dyker ju upp i en mängd olika samplingsbibliotek till bland annat Native Instruments Kontakt 5.
PETER: Hm, om vi ska börja dra upp Kontakt-bibliotek kommer vi aldrig klara maxlängden på artikeln som Fredrik gav oss. Och på tal om Tori Amos så har jag läkarutlåtande på att lyssna på henne ett visst antal minuter om dagen.
INTE FULLT LIKA ANALOGT
GUNNAR E: Och sen, om man nu vill hamna i den andra änden av skalan, är jag väldigt förtjust i allt som försöker efterlikna de gamla Casio CZ-syntarna. Mina första syntförsök utfördes på en gammal Casio VL1, du vet, den där som också var en räknesticka. Sen tog jag ett banklån och köpte en CZ1000. Det var ”the bee’s knees” som våra brittiska kollegor skulle ha uttryckt det.
PETER: Då kan jag rekommendera Kasio av Oli Larkin. Tyvärr finns den än så länge bara som plugg till Max/Ableton Live, men den är gratis – förutsatt att du kör Suite eller köpt till Max For Live, och den låter helt rätt. Riktigt cheezy och mesig.
Oli Larkins Kasio
Steinberg Quadrafuzz v2
GUNNAR E: Låter precis som det jag söker. Måste testa nu!
Han rusar iväg till närmaste dator – det finns ju alltid en till hands på MM:s kontor – och laddar ner Kasio och skrämmer sedan igång Ableton Suite. Efter en stund återkommer han med ett belåtet flin på läpparna.
GUNNAR E: Du hade rätt, Peter. Precis vad jag har letat efter. Då får jag ju helt enkelt använda Live till låtar som kräver en Casio, eller Kasio. Fan va gött!
PETER: Nåja, nu ska vi inte överdriva… Jag tänkte faktiskt passa på att flagga lite extra för en av mina absoluta favoriter på gitarreffektsidan, Steinberg Quadrafuzz v2. Den sitter dock ”fast” i Cubase, så det blir lite av samma dilemma som med Kasio. Du vet ju att jag inte är nån gitarrist, men den är ett måste om man vill leka Placebo eller Raveonettes, sådär skönt ”stick-murrigt” sound. Quadrafuzz v2 är dock faktiskt mer än en fuzz på steroider, den klarar olika former av överstyrning, och annat, samtidigt som att man med den också kan separera effekter på olika frekvensband. Vi snackar sonisk massaker med multibandsstöd!
GUNNAR E: Kul med nya gitarreffekter. Jag kör ju gärna med mina två käpphästar, Positive Grid Bias och Scuffham Amps SGear2, men precis som i det verkliga, fysiska livet, kan man ju aldrig få för många gitarrpedaler. Jag testar Quadrafuzz nästa gång jag startar Cubase. Du har gjort mig lite nyfiken igen, Peter!
GRATIS, GOTT OCH BILLIGT
GUNNAR E: Apropå Softube Saturation Knob, som vi nämnde tidigare, så har jag ytterligare några små pluggar som var gratis när jag laddade ner dem. Något av dem kanske kostar några tior idag, men man får ofta erbjudanden när ett företag vill lansera någon ny plugg. De kan vara gratis, eller vådligt billiga under en kort tid, innan priset går upp. Då gäller det att passa på. Sound Toys Devil-Loc, Sound Toys Little Radiator och Native Instruments Super Charger är alla sådana pluggar som faktiskt funkar för att skapa lite skitigare och analogt ljud.
PETER: Jag har hittat en hel del gratispluggar också, bland annat en hel del trevliga grejer här: www.tal-software.com/Products. Speciellt delay:erna är riktigt kul. De både låter jättebra, med ohämmad feedback (om så önskas), och har dessutom reglage som passar mitt sinnelag. Det går liksom automatiskt att ratta rätt. Deras vocoder är också en av de bättre i mjukvaruform och många av syntarna kan generera riktiga dyrljud.
GUNNAR E: Om vi ska fortsätta med billiga pluggar, så kan vi ju inte undvika ValhallaDSP:s olika reverbpluggar. De är helt sagolika allihop, och alla kostar 50 dollar styck. Det senaste från Valhalla var deras Plate, som jag precis testat. Kanske den bästa plåt jag hört. Så otroligt välljudande!
PETER: Där håller jag med dig, Gunnar. Jag brukar köra deras Shimmer som en slags universallösning för att skapa ambiens och ljudmattor. Med den rätt inställd räcker det med en klaviatur med en tangent. Resten tar pluggen hand om – instant drone!
GUNNAR E: Tidigare använde jag ofta Audio Ease Altiverb, men jag har blivit alltmer förtjust i traditionella, algoritmiska reverb. Det mesta som låter som gamla Lexicon och AMS, och där är ValhallaDSP Plate i det närmaste oslagbart, och så har vi ju priset förstås.
I SYNTLÅDAN
GUNNAR E: Har du några andra bra, riktigt feta syntpluggar du kan rekommendera, Peter?
PETER: Förutom Arturias pluggar?
GUNNAR E: Ja, där var vi ju tämligen överens…
Native Instruments Reaktor
PETER: Jag jobbar gärna med Native Instruments Komplete och oftast Reaktor när jag vill åstadkomma något riktigt tungt. Inte för att jag i någon större utsträckning slänger ihop egna ensembles från scratch men bara möjligheten att göra egna custom-varianter av de medföljande, alternativt nedladdade, är grymt kul! Sedan tillverkaren lade till Blocks-konceptet har man i princip ett eurorack som inte går att spilla kaffe i, eller jo, fast i datorn då. Prova att slänga ihop några av Monark-modulerna, det borde tilltala en moogen herre som du!
GUNNAR E: Aha, göteborgstemat? ”Do you really want me to Reakt, or…?!”
Applied Acoustics System Tassman 4
PETER: Jojomensan, sedan kan man ju spilla för mycket tid på Reaktor User Library. Där kan man hitta allt från kopior på klassiker, med lagom roliga namn för att undvika juridiska påföljder, till rejält pårökta hopkok vars upphovsmän/-kvinnor jag känner mig lite rädd för. Man kan ju inte låta bli att fundera på vad det gömmer sig för individ bakom vissa ensembles!
GUNNAR E: Jag har inte kommit in i Reaktor. Den känns lite för svår att programmera för mig – fast jag är ju rätt korkad förstås. Själv tar jag gärna till Applied Acoustics System Tassman 4 för ljud som har en tydlig digital karaktär. Den kan låta både tungt och kyligt på samma gång. Och vill man ha lite mer vintagekänsla så fungerar deras Ultra Analog ofta väldigt bra. Den är också rätt enkel att komma in i.
GForce impOSCar
PETER: Det finns en Reaktor Player du kan ladda ner, ifall du bara vill spela färdiga preset. Testa den! Sedan håller jag med om Tassman 4. Det känns som de lyckats få till något som låter retro och eget på samma gång. Den är riktigt kul, men jag vete fasen om den är så mycket enklare än att öppna en färdig Reaktor-ensemble och härja loss.
GUNNAR E: Jag får testa Reaktor Player. Vad tycker du förresten om GForce impOSCar?
Korg Wavestation
PETER: Jag har faktiskt inte någon licens på den själv men har kommit i kontakt med den hos andra, bland annat när jag besökt dig. Den låter sagolikt bra, precis som en riktig OSCar, fast jag tycker reglagen ligger helt fel och har helt fel namn. Jag tar mig inte förbi preset-scrollandet.
GUNNAR E: Jag blev så himla glad när uppdateringen till version 2 kom. De visade den ganska länge på hemsidan, med lite demoljud som man kunde lyssna på. Och även om den första impOSCar var bra, blev jag helt överväldigad av 2:an. Den kan göra de där riktigt varma, feta padsen, med massor av rörelse i ljudbilden, som jag har saknat sedan jag sålde min gamla [Roland] MKS70 Super JX. Trots att MKS70 var en digitalt styrd synt var den ju klart analog i ljudkaraktären. Det tycker jag impOSCar2 också fixar. Den riktiga OSCar-synten var ju väldigt underskattad på sin tid.
PETER: Ja, en tid långt före min egen så jag får lita på dig, 1983 var jag sju år och mer intresserad av fotboll än syntar.
Novation V-station
GUNNAR E: Och sen är jag förstås väldigt förtjust i Korg Legacy Collection, speciellt Wavestation-versionen som ingår. Jag hade ju lite separationsångest för några år sedan, efter att ha sålt min gamla Wavestation-keyboard, men här finns alla ljuden. Helt suveränt. Det går ju inte att åstadkomma detta med nån annan synt. Och hela kollektionen kostar ju bara 199 dollar, eller nåt sånt.
PETER: Jag hade tillgång till Wavestation på nittiotalet och hade tidigare ett nostalgiskt minne av den. Vi använde den till mycket och när mjukvaran kom var jag lyrisk. Fick dock ingen kick av den då, så jag misstänker helt enkelt att vi med tiden vuxit ifrån varandra. Sånt händer den bäste synt och syntare. Men på tal om station så måste jag flika in Novation V-station här. Denna finns ju både som hård- och mjukvara och är, i mjukvarusammanhang antik. Ändå tycker jag den fortfarande låter riktigt bra. Dessutom har Novation använt vedertagna namn på reglagen så att jag kan manövrera den i sömnen, nästan.
SLAGVÄRK
PETER: Har vi snackat trummor?
GUNNAR E: Nej, vad säger man? Ska vi dra nåt dåligt trummisskämt här, eller? Vi har ju bott för länge i Göteborg, båda två.
FXpansion BFD 3
PETER: Nej, vi skiter i det. Vad har du på favvolistan där?
GUNNAR E: Just nu har FXpansion BFD3 hamnat väldigt högt. Jag testar ju deras Horsepower Expansion inför det här numret, och jag blev bara överlycklig. BFD3 är bäst i min bok på att kännas och låta som en riktig ”batterist”, som man sa i min ungdom. Och det finns ju en himla massa bra expansions-kit till den. Horsepower passade mig perfekt, med sin jordnära, ganska mycket lort-under-naglarna-attityd.
PETER: Jag, jag gillar också BFD3. Jag testade ju den för ett par år sedan och blev väldigt förtjust. Men jag har också blivit helt såld på FXpansion Geist2, som jag precis testat. Jag har faktiskt kört den ända sedan den hette Guru – ja, jag mekade faktiskt till och med med den mjukvara som FXpansion köpte upp för att bygga Guru! Rent krasst hänger det på att man måste köpa ett visst arbetssätt men även ljudmässigt ligger de ljud man får med i Geist, både i grundutförande och som expansioner, i regel ett par snäpp över de flesta andra samplebaserade dunkadunkalösningar. Men sådant här är väl alldeles för modernt för dig?
GUNNAR E: Tänk för att den inte är det! Jag har faktiskt kikat på den också, och jag gillar hur man kan stöka till gamla samplingar och loopar, till något helt nytt. Jag har också en hemlig syntådra, bland alla gamla bluesriff. Min dröm är att nån gång i framtiden kunna kombinera dessa böjelser till något nytt och fräckt, lite som Blue for Two gjorde på en bluesplatta för några år sedan. Typ: Wadling tolkar Robert Johnson. Tune the Piano and Hand me a Razor, tror jag att den hette. (Vilket minne!)
FXpansion Geist 2
PETER: Jaha, du. Lycka till! Du är väl ingen Wadling precis…
GUNNAR E: (en aning upprörd): Nu ska du inte vara sån…
PETER: Vi måste väl vara ärliga, både mot våra läsare och varandra?
GUNNAR E: Skit i det nu! Har du kört Spectrasonics Stylus RMX? Den använde jag förr ganska ofta när jag ville skapa ett lite mystiskt trumspår. Den innehåller en massa fräcka loopar, och jag har ett helt gäng med expansioner till den. Skumma ljud, märkliga loopar och lite annat som är svårt att beskriva.
PETER: Jag kom aldrig in i Stylus eftersom jag gör det mesta loop-manglandet direkt i Ableton Live eller i Geist om jag kör Cubase. Däremot tycker jag väldigt mycket om Spectrasonics Omnisphere, som ju är lite av en modern Synclavier/Fairlight. Många förknippar den med samplingar men den har en syntesdel som inte går av för hackor. Här finns allt man behöver, inklusive FM! Samtidigt har jag också en förkärlek till HALion då Steinberg, sedan version 4, gjort detta till en riktig monstersynt. Även här finns allt man egentligen behöver för att bygga egna syntar, såväl analoga som samplade klanger och gärna hybrider däremellan. Det enda som HAlion saknar idag är FM-syntes, faktiskt. Rent krasst skulle jag antagligen klara mig långt med bara Omnisphere och HALion.
Spectrasonics Omnisphere
EFFEKTER OCH ANNAT TROLLTYG
GUNNAR E: Bland effektpluggarna har jag några som jag gärna plockar fram. Polska PSP Audioware har ett helt gäng med bra pluggar som inte kostar skjortan. Favoriten där är VintageWarmer 2 som alltid gör nytta på ett eller annat sätt. Ett fetare sound, lite analog kompressorkänsla… Det fixar Vintage Warmer, men jag gillar också deras Mix Saturator 2 av ungefär samma anledning.
PETER: I Ableton finns, sedan en tid tillbaka, en busskompressor som heter Glue. Efter att jag börjat använda denna kunde jag inte leva utan den och fick vackert se till att hitta på ett sätt att få med den som plugin i andra DAW-lösningar. Genom att snoka lite visade sig att de köpt in denna från Cytomic så det var bara att rassla fram 99 dollar för att ha den med mig överallt. Den är lite som en snuttefilt för mig, när jag tycker saker spretar lassar jag på Glue och allt blir tryggt och skönt igen.
TILL SIST
PETER: Hm, har vi ens brytt oss om att hålla denna lista till tio pluggar?
GUNNAR E: Det tror jag inte, men det lär inte redaktörn ha väntat sig att vi skulle göra heller. Vad tror du, kan vi summera det här på något vettigt och pedagogiskt sätt?
PETER: Oj, det känns snarare som att jag själv är mer förvirrad än tidigare. Men om jag får försöka utgå från mig själv, vilket jag tycker är enklast, kan jag se en trend i att pluggar idag rent principiellt alla låter riktigt, riktigt bra. Det som det i slutänden hänger på är att man gillar gränssnittet och att den aktuella mjukvaran inte är osams med värdprogrammet. I grund och botten låter mina mixar ungefär likadana oavsett om jag kör de interna grejorna i inspelningsmjukvaran eller om jag lassar på med tredjeparts-prylar från alla håll och kanter. Misstänker att min personliga touch och (in)kompetens är det som avgör i slutändan.
Roland System-100
GUNNAR E: Ja, du har nog rätt, Peter. Man har sitt sound, sina ljudideal, och det låter på ett visst sätt, oavsett vad man stoppar in för pluggar i ljudkedjan. Men kanske har vi ändå lyckats få några av våra läsare att bli lite nyfikna på någon liten ny ljudplugg. Det var väl det som det hela gick ut på? Tror du förresten att vi har chans att få göra om det här nån gång i framtiden? Det var ju faktiskt ganska roligt.
PETER: Inte en chans – som vi tjötat! Vi får vara glada att vår vänlige chefredaktör låtit oss hålla så här länge. Undrar om han kommer redigera bort det här sista, i synnerhet när jag lägger till en synt i sista minuten: Roland System-100. Den är förvisso kanske främst tänkt som plugout-synt till deras System-1 men då den också funkar som plugin måste den bara vara med här. Egentligen skulle jag nog vilja lassa med de andra i skaran också: Promars, SH-101, SH-2 och System-1 också, men det får man inte va?
GUNNAR E: Nej, nu får det nog ändå räcka!
![Efterlängtat tremolo-släpp till Strator [VIDEO]](https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/57e0e4876b8f5bf87cc75d6a/1490951372585-3SM7M9YN5X2LLCRGWIRB/floyd-rose-rail-tail-tremolo-launch-02.jpg)
