INTERVJU: Eric Gales

INTERVJU: Eric Gales

Raka vägen framåt

TEXT: MICHAEL DEE
FOTO: PROVOGUE MASCOT LABEL GROUP

Han började spela gitarr som fyraåring, fick skivkontrakt när han var 16. Eric Gales har överösts med lovord genom åren. Joe Bonamassa kallade honom ”en av de bästa, om inte den bästa gitarristen i världen”. Men det har inte varit en bekymmersfri resa. Han släppte sitt fjortonde album i våras och berättar för MM att hans liv nu är på rätt väg.

Om det delades ut priser för coolaste början på låtar skulle årets förstapris utan tvivel gå till Eric Gales. Första låten på nya albumet Middle of The Road heter Good Time. Eric drar riffet och konstaterar: ”Now that’s how you start a record!” Middle of The Road kan tyckas vara en märklig titel på en bluesplatta men den har sin förklaring, berättar Eric, även känd under sitt smeknamn Raw Dawg. 
– Jag ville markera att jag nu är helt fokuserad. Jag ligger i mittbanan och svänger inte åt sidorna. Det har tagit mig några år att riktigt hitta fotfästet och göra mig av med mina dåliga vanor. Vanor som ledde till att han 2009 hamnade i fängelse 18 månader för drog- och vapeninnehav. Låtarna på den nya plattan vittnar om svårigheterna han varit med om men också om det nya självförtroendet. Eric är född 1974 i Memphis och växte upp i ett hem där han var omgiven av musik. 

The Eric Gales Band 

– Hela familjen höll på med musik. Sjöng gospel i kyrkan och mina äldre bröder Eugene och Manuel spelade gitarr. De spelade blues och rock, lyssnade på Jimi Hendrix, Albert King, Cream, Blue Cheer, ja, allt det klassiska. De lärde mig spela gitarr när jag var fyra. Jag är själv högerhänt men eftersom Eugene var vänsterhänt imiterade jag honom och lärde mig spela vänsterhänt. Och under åren som gått har det aldrig fallit mig in att vända på gitarren. If it ain’t broke don’t fix it!

När jag spelar är det som att jag befinner mig i en annan dimension och rör mig spontant fram.

Eric och Eugene spelade i Memphistrakten och satte ihop en The Eric Gales Band med trumslagaren Hubert Crawford.
– En talangscout från Elektra Records kom till en av våra spelningar 1990 och därefter gick det väldigt fort. Vi fick kontrakt och gav året efter ut vårt debutalbum. Den fick väldigt bra recensioner och ryktet om oss spreds snabbt.

Mycket snabbt. Tidningen Guitar World utsåg honom till Bästa Nya Talang och bandet blåstes upp i pressen och var med i tv. Jag frågar Eric om det var svårt att hantera i den åldern?
– Det var lite märkligt, för de flesta av mina kompisar spelade boll på gatan efter skolan. Men ärligt talat kändes det inte som en enorm omställning och det berodde på att jag var så totalt inne musiken. Och det skulle jag ha varit även om vi inte fått kontrakt och mediauppmärksamhet. 

På samma scen som Santana 

En av de som fick upp öronen för Eric var Carlos Santana.
– Han skulle spela på Woodstockfestivalen 1994 och frågade om jag ville ingå i hans band. Jag var inte sen att tacka ja! Det var ju fantastiska band och artister som framträtt där på den första festivalen, Santana och Jimi Hendrix som är enormt stora inspirationskällor för mig. Det var en fantastisk upplevelse och jag la vartenda ögonblick på minnet. Nog för att det var lite överväldigande när jag först steg ut på scenen inför den enorma publiken men efter några sekunder hämtade jag mig och gav sedan allt. Det var en viktig milstolpe i mitt liv. 

Eric har ofta jämförts med Hendrix och medverkade också på turnén Experience Hendrix som drog igång 2008 och där även Billy Cox och Mitch Mitchell medverkade. Det var för övrigt den sista turnén som Mitchell genomförde. Och Eric har ofta gjort covers av Hendrixs låtar genom åren.
– För mig var Hendrix helt enkelt den bäste någonsin men jag har inspirerats av många andra gitarrister, som Jeff Beck och Robin Trower. Men när jag gör en cover så gör jag den på mitt eget sätt. Och den låter aldrig likadant från gig till gig. När jag spelar är det som att jag befinner mig i en annan dimension och rör mig spontant fram. Öppen för alla infall och idéer just i den stunden. Jag har ibland undrat över vad den där andra dimensionen egentligen är och jag har pratat med min fru om det men det går liksom inte att definiera. Men den finns där och det är jag glad över. Jag tänker liksom inte när jag befinner mig där och när jag sedan lyssnar på vad jag spelat under en inspelning blir jag ofta förvånad faktiskt! 

På en punkt skiljer sig Eric från Hendrix. Till skillnad mot Hendrix som själv inte ansåg sig vara någon bra sångare så är Eric stolt över sin sång.
– Vi sjöng alltid hemma och i kyrkan. Jag ser därför sången som en oerhört viktig del av mitt uttryck.

Och det är värt att gå in på Youtube och kolla in hans covers av Voodoo Child och Blue Öyster Cults Don’t Fear the Reaper där detta framgår tydligt. Det är som om att musiken bara rinner ur honom. Det är framför allt två ord som utmärker hans häpnadsväckande sätt att spela, frenesi och det ständiga gränsöverskridandet. Där han i en och samma fras snabbt rör sig från blues till psykedelia, från funk till gospel. Med en oerhörd energi.
– Det är helt enkelt så jag spelar. Jag ger allt och vill ge publiken samma energi. Jag har aldrig trott på att hålla musikgenrer rena för det är inte den musikkultur jag växte upp med. Att spela musik är att vara på resa där man ska utvecklas hela tiden

Middle of the Road

Eric har vid det här laget en omfattande diskografi. Förutom plattorna med The Eric Gales Band, The Gales Brothers, Eric Gales Trio, Pinnick Gales Pridgen och soloplattorna har han också dykt upp i en rad andra sammanhang och konstellationer, bland annat hyllningsplattor till Led Zeppelin och Eric Clapton. 

Middle of the Road är en av Erics bästa plattor och förutom en cover av Freddie Kings Boogie Man innehåller den enbart originallåtar, de flesta skrivna med samarbetspartners, från Lauryn Hill till hans musikterapeut. Plattan avslutas med en rykande instrumentallåt, Swamp
– Jag brukar avsluta livekonserterna med den och den går alltid hem. När jag skriver låtar kommer musiken alltid först. Ett riff, ett groove eller en melodi jag har i huvudet. Texterna kräver mer arbete. Med en del låtar ber jag andra skriva texterna. Som Been So Long på nya plattan. Jag hade musiken och skickade den till Lauryn Hill och förklarade för henne vad jag ville ha sagt i texten. De känslor jag bar inom mig. Att jag burit för mycket negativitet inom mig allt för länge och att det var dags att komma vidare. Hon förstod precis och hjälpte mig skriva en fantastisk text.

Så fastnade jag i en poliskontroll och fick sitta 18 månader på Shelby County Division of Corrections.

Problemen och hur han skulle ta sig igenom dem går igen i många låtar. Utåt sett tycktes Eric ha allt han drömt om. Plattor, turnéer, hyllningar. Så hur fastnade han i droger?
– Det var inte på grund av psykologisk smärta utan mer för att jag inte hade något att göra mellan turnéer och inspelningar. Jag började hänga med fel sorts folk och hamnade i beroende. Så fastnade jag i en poliskontroll och fick sitta 18 månader på Shelby County Division of Corrections. I had to do the time, man! Så här i efterhand var det nog det bästa som kunde hänt mig. Fick mig att vakna och ta ansvar för mitt liv. Fängelsedirektören var hjälpsam. När han fick reda på vem jag var föreslog han att jag skulle sätta ihop ett band i fängelset. Vi spelade covers och gjorde några spelningar utanför murarna också, på receptioner för borgmästaren bland annat. Ett av huvudnumren var en cover av Johnny Cashs Walk the Line. En av mina sponsorer, St. Blues Guitars, donerade instrument till fängelset och de används där än idag. Jag fick stöd av all personal faktiskt, från chefen till vakterna ”Du hör inte hemma här. Du ska vara därute och ta världen med storm!” 

Men det var mycket att reda ut, säger Eric.
I’ve Been Deceived handlar om mitt missbruk. Hur drogerna först kändes bra, en trygghet närmast och sedan blev min värsta fiende. Som musiker stöter man alltid på miljöer där det finns droger. Jag behövde hjälp att kunna motstå alla frestelser så jag gick hos en musikterapeut och i behandlingen ingick en uppgift att skriva en låt. Help Me Let Go blev så bra att jag beslöt mig att ta med den på plattan.

Många olika samarbeten

Middle of the Road är producerad av Fabrizio Grossi som också jobbat med musiker som Alice Cooper, Joe Bonamassa och Slash.
– En otroligt duktig producent. Han förstod omedelbart vad jag ville säga med plattan och såg till att allt satt som det skulle. Vi gjorde förproduktion där vi gick igenom låtarna. Vi la grunderna i Room A Studio och flyttade sedan till Fab’s Lab, Cuz Studio och Sound. Jag satte ihop ett studioband med Aaron Haggerty på trummor, Dylan Wiggins på orgel och min fru LaDonna på bakgrundssång. 

Eric spelar själv all bas på plattan.
– Ärligt talat så betraktar jag mig lika mycket som bassist som gitarrist. Och när jag skriver låtar så hör jag baspartierna samtidigt som gitarrpartierna, så det är lättare att spela allt själv. 

Bland Erics samarbetspartners finns Raphael Saadiq och de har tillsammans skrivit Carry Yourself.
– Det är en kärleksförklaring till min fru. Jag har ofta tänkt på hur hon bibehållit sin stolthet under livet, även när det varit svårt och mörkt. Jag hade musiken samt titeln och Raphael hjälpte mig med texten. 

Eric fick som sagt skivkontrakt när han var 16. På Help Yourself gästspelar en sensationell gitarrist, den 16-årige Christone ”Kingfish” Ingram.
– Jag skrev låten med Lance Lopez och är en uppmaning till folk som är i svåra situationer om hur viktigt det är att först hjälpa sig själv för att kunna ta hjälp av andra. Och därefter kan man själv hjälpa andra. Jag har varit där, så jag vet vad jag talar om. Nå, jag blev otroligt imponerad av Christone när jag först hörde honom. Jag menar, den grabben kan spela! Men jag insåg också att han sannolikt gick igenom precis samma saker som jag gick igenom i hans ålder. Att plötsligt överösas med lovord och behöva hantera och planera en karriär. Förnuftigt nog så har han valt att stanna kvar i skolan och fortsätta plugga, precis som jag gjorde faktiskt. 

Och även storebror Eugene har lämnat ett bidrag, säger Eric.
Repetition handlar om hur man kan fastna i dåliga mönster och göra samma misstag om och om igen. Jag hade titeln och musiken och Eugene skrev en fantastisk text som skildrar mitt liv. Han har alltid varit en mentor för mig, velat det bästa för mig och det betyder mycket att ha stöd från mina närmaste.

The Blindsider

Vi går igenom Erics utrustning. Saint Blues Guitar Workshop i Memphis lanserade hans första signaturmodell, The Blindsider, 2013.
– Det var kul att jobba med en tillverkare i min hemstad. Den är svart, har en Blade Runner Bridge, tre stycken Lindy Fralin-pickups. 2010 lanserade Two-Rock Amplifiers min första signaturförstärkare, en 50-wattare med EL34- eller 6L6-rör och en Solid State 100-wattare. Mina instruktioner till Two-Rock var enkla: ”Det ska vara högt och rent!” Och det ordnade de! Jag har också inlett ett samarbete med Magneto Guitars och The Sonnet Raw Dawg II är den gitarr jag använder mest just nu. En utsökt gitarr med Lollar Backface Neck, Middle och Bridge Single Coils. Jag föredrar att hålla det ganska enkelt så jag har en Dunlop JC96 Jerry Cantrell Signature Wah, en Dunlop Jimi Hendrix Octavio, Chandler Digital Delay och en Mojo Hand FX Collossus. 

Eric släppte de första tio albumen på stora bolag. Middle of the Road är den femte på ett indiebolag.
– Musikbranschen har ju ändrats totalt sedan jag släppte min första platta. Idag känns det bra att arbeta med ett mindre bolag. Det handlar om personliga kontakter hela tiden och folk som verkligen tror på det jag gör. Och det gör de verkligen, så just nu känns allting bra. 

TEST: Bitwig Studio 2

TEST: Bitwig Studio 2

TEST: BluGuitar BluBOX VSC

TEST: BluGuitar BluBOX VSC