TEST: Fender Brad Paisley Road Worn Telecaster
Countrygitarr med riktig ”twang”
En av moderna tiders mest framgångsrika telecaster-gitarrister, har fått en egen Fender signaturmodell. Självklart måste Musikermagasinet ta sig en noggrann titt.
Det har gått några år sedan den unge Brad fick en Sears Danelectro Silvertone av sin morfar. Och det har förstås funnits många bra gitarrer i hans liv sedan dess. Det har också gått några år sedan han spelade här i Göteborg och jag fick en pratstund med honom. Han visade sig då vara precis så trevlig, som man kunde förvänta sig av hans fördelaktiga yttre att döma. Tydligen har folket hos Fender även fallit för hans charm, och/eller spelskicklighet, för nu har man byggt en signaturmodell efter hans egna önskemål.
BRAD PAISLEY OCH HANS GITARRER
I somras blev det klart att även countryvärldens okrönte gitarrkung, Brad Paisley, skulle få en egen signaturmodell från Fender. Självfallet blev det en Telecaster, Paisley har ju gjort sig känd som en ambassadör för just den gitarrmodellen, och han spelar både live och i studio oftast på olika Telecaster-modeller – gärna paisleymönstrade – både tillverkade av Fender och custombyggen av Bill Crock.
Brad Paisley är enormt framgångsrik som musiker och låtskrivare. Han har fått tre Grammy Awards, två American Music Awards, 14 Academy of Country Music Awards, 14 Country Music Association Awards, och han har haft 24 listettor på alla världens försäljningslistor.
Hans senaste album, Love and War gick direkt in på förstaplatsen på Billboards Country-albumlista, och på den gästspelar bland andra Timbaland, John Fogerty, Bill Anderson, och Mick Jagger. Dessutom finns en låt på plattan som han skrivit tillsammans med Johnny Cash.
Paisley medverkar även med två låtar på Disneys/Pixars film Cars 3, som gick upp på biograferna i somras.
Brads första gitarr var Silvertonen som han fick av sin morfar, och även hans andra gitarr, en Sekova ES-335-kopia, kom från samma källa – tillsammans med en Fender Deluxe-förstärkare. Och efter det har det blivit många gitarrer från samma tillverkare – bland annat en rosa paisleymönstrad Telecaster från 1968, som han ofta spelat på i livesammanhang. Och även om Bill Crook byggt flera gitarrer åt honom, har även dessa haft Teleformen.
Tyvärr förlorade Brad Paisley flera värdefulla gitarrer under den översvämning som ägde rum i Nashville 2010, men han har så sakteliga byggt upp samlingen igen. En av hans egna gitarrer har nu fått agera förlaga till dagens testobjekt.
FENDER BRAD PAISLEY ROAD WORN TELECASTER
Gitarren bygger på en Telecaster från 1963 som Brad hade fått ommålad i en glittrig silverfärg med ett paisleymönstrat plektrumskydd. Och Brad hade mycket fria händer när det gällde att bestämma hur Fender skulle bygga hans signaturmodell. Det gällde både val av mickar, träslag och halsprofil. Vad beträffar halsprofilen hävdar Paisley att en V-formad hals är mer naturlig att hålla i. ”Handen formar inte ett perfekt C”, säger han. Han säger också att det han är allra mest nöjd med är att gitarren är relativt billig. Tanken är att även unga gitarrister med musikdrömmar ska kunna ha råd med den.
I mångt och mycket är det en traditionell Telecaster vi kikar på här. Den skiljer sig dock från flertalet andra Telecastrar på ett par punkter. Dels är kroppen gjord av paulownia, ett mycket lätt träslag, som samtidigt är väldigt resonant. I Sverige kallas det också Kejsarträd, och det växer i Kina, Vietnam och Laos. Det används ibland för att bygga kajaker och surfbrädor. Det här är första gången jag stött på träslaget i en elgitarr, men jag har sett enstaka akustiska gitarrer där man använt träslaget.
För att ytterligare bättra på de akustiska egenskaperna har man limmat på en topp och en botten av gran på gitarrkroppen – även det en debut i min elgitarrvärld.
Den andra avvikande detaljen är halsens utformning och profil. Det är en rejält kraftig hals, fast med en tydlig v-profil. En liknande hals kan ibland återfinnas på tidiga 50-talsfendrar, om någon råkar sitta på ett sådant original. För mig känns den rätt så ovan, men mer om detta längre fram.
Stallmicken är en custom-lindad ’64 Tele Bridge Pickup, med rätt blandning av drag och värme, och halsmicken är en Fender Custom Shop Twisted Tele Neck Pickup. Båda har Alnico V-magneter.
Den kraftiga halsen i lönn har också en greppbräda i samma material, medium jumboband, stämmisar av vintage klusontyp, på huvudet hittar vi också ett strängtryck, och en liten logga i form av Brad Paisleys eget signum, en stiliserad cowboy-hatt (Stetson).
Kroppen är lackad med cellulosalack i en glittrig silverfärg, som sedan slitits ner på några utsatta ställen (bland annat där man vilar högerarmen), och därefter har både kropp och hals utsatts för ytterligare relikering som resulterat i ett nät av näst intill osynliga små sprickor i lacken. Och även hårdvaran har fått ta del av en mycket återhållsam relikering. Plektrumskyddet är genomskinligt och på dess undersida finns ett paisleymönster – även det i en silverton.
Brad Paisleys Telecaster väger drygt 2,6 kilogram, och den byggs i Mexiko.
Gitarren har en traditionell volym- och tonkontroll (med en konding på 0,05 µF), men tyvärr har den ingen treble-bleed över volymkontrollen.
Brad gillar när halsmicken påminner om en Stratocaster-mick, och där har man lyckats tämligen väl med Brads signaturmodell. Den lär enligt Brad ligga på runt 8 kΩ (7,1–7,8 enligt specarna). Där har man nått en bra kompromiss mellan värme och öppenhet. Mickarna – både tillsammans och var och en för sig – har lite mer drag och bett än det vanliga, dock utan att visa några tendenser att bli överdrivet vassa i tonen.
Justin Norvell, Senior Vice President hos Fender berättar: ”Det är inte bara en snygg gitarr, den har dessutom några fantastiska, unika egenskaper som vi tagit fram tillsammans med Brad. Jag tänker då på den lätta kroppen och de ”heta” mikrofonerna. Vi plockade samman egenskaper från några av hans favoritgitarrer, och det resulterade i ett verkligt övertygande instrument, som vi hoppas ska tilltala gitarrister överallt.”
Tyvärr har inte Fender Brad Paisley Road Worn Telecaster den G-bender som originalet, och många andra av Brads egna gitarrer, har. Tillverkaren gjorde den bedömningen att det skulle göra gitarren alltför dyr, och det är ju ett argument som inte är alltför svårt att köpa, eftersom en monterad G-bender skulle addera upp till ett par tusenlappar på priset.
Det blev inte den mer färggranna Tele som Brad själv målat med akrylfärger, och som kallas The Splash Guitar, som en hyllning till Claptons ”Crash Guitar”. Men det här är nog det näst bästa valet, bland Brads många gitarrer.
INTRYCK
Akustiskt har gitarren en kraftfull, om än inte överdrivet högljudd ton. Den har bra attack, och en sustain som verkligen överraskar med tanke på instrumentets låga vikt.
Inkopplad i en förstärkare avslöjar testobjektet att stallmicken har bra bett utan att bli för vass, medan halsmicken har en öppnare ton än en traditionell telemick – mer åt Stratahållet. Det påminner lite grann om ljudet från den öppna Fralin Blues Special-micken. Mellanläget här har en tydlig, öppen karaktär, med både värme, kraft och ”zing”. Man lyckas faktiskt med att erbjuda tre mycket användbara micklägen, något som kan vara svårt med vissa telepickup-kombinationer.
Halsen känns till en början inte särskilt bekväm – det måste jag medge – det är lite för mycket ”hög båtprofil” för att passa min hand. Den är rejält tjock – speciellt uppe vid huvudet – med tydlig V-profil. Längre upp längs halsen ger den ett mer normalt intryck. Brad är säkert förtjust – han har ju själv valt detta – men jag känner mig en aning konfunderad.
Men efter några dagars spelande börjar handen så sakteliga vänja sig. För mig som är van att ha tummen på halsens baksida, och ytterst sällan låter den slinka fram emot greppbrädan, hamnar tummen mitt på ”kölen” på halsprofilen. Om man istället spelar mer med öppna ackord, och låter tummen krypa fram en bit, fungerar det genast mycket bättre, och efter ytterligare några dagar har jag hamnat där halsen faktiskt känns riktigt bekväm. Jag böjer mig för Brads preferenser, det handlar helt enkelt om att anpassa sin spelstil efter instrumentet. För er andra kanske det går fortare, och för en del kanske det känns som det absolut naturligaste, vad vet jag.… För mig tog det i alla fall någon vecka. Men nu gillar jag den på allvar.
I övrigt finns verkligen inte mycket att anmärka på vad beträffar det hantverksmässiga. Utmärkt bandjobb, bra polering och inga vassa bandstavar i kanten av greppbrädan.
Sen bör man kanske inte montera någon ratt så låsskruven hela tiden syns vid full volym. Lätt åtgärdat, men det ska inte behövas.
Vi delar gärna ut ett plus för stallets kompenserade klackar, som gör det möjligt att finjustera intonationen. Glädjande är också att man monterat ett modernt telejack, som skruvas fast i kroppen. Det är så mycket bättre än det gamla traditionella.
SAMMANFATTNING
Dryga tolv tusen kronor kanske kan kännas i svettigaste laget för en mexikobyggd Telecaster, men om man då betänker att man får ett riktigt bra bygge, och en fräck design, som dessutom är både cellulosalackad och lite lätt relikerad, svider det inte riktigt lika mycket. Om man till det adderar två riktigt bra mickar, torkar svetten nästan helt.
Och apropå relikeringen… Till en början ser jag att man putsat/slitit lite på de ställen på instrumentet som normalt blir naturligt slitna av mycket spelande, och det känns kanske lite onödigt, men plötsligt märker jag att man även fått lacken att krackelera både på kroppen och på gitarrens hals. Cellulosalacken har små, små sprickor – det syns bara i vissa vinklar, och man måste vända på gitarren så ljuset faller på ett visst sätt för att sprickorna i lacken ska synas. En aning bortkastat på en superglittrig gitarr, kanske någon tycker. Men den som älskar den här typen av antikbehandling kommer nog uppskatta att en hantverkare på andra sidan det stora vattnet gjort sig det här besväret. Med tiden kommer gitarren säkert se riktigt naturligt inspelad ut. Och till dess får man glädja sig åt att det är ett riktigt välljudande instrument man har i sin ägo. Ett instrument som en av världens mest framstående countrygitarrister varit med om att skapa. Och han ville att det här skulle bli en riktigt bra gitarr till ett överkomligt pris. En gitarr som just du, som inte har vunnit på Harry Boy, ändå har råd att köpa. Brad Paisley kunde lätt ha valt att designa en Custom Shop-modell, som få av oss med lite tunnare plånbok haft råd med. I stället blev det denna – betydligt billigare – signaturmodell. Jag tror att Brad kommer ihåg hur det kändes när han själv fick sin första elgitarr av morfar. Den känslan går igen i hela det här instrumentet. ”Thank you very much, mister Paisley!”
PLUS
Bra och välljudande mickar
Lätt kropp
Fet hals
Genomgående bra bygge
Väljusterad
Cellulosalack
En riktigt bra gitarr till vettigt pris
MINUS
Halsen kan kännas obekväm till en början
FAKTA
KROPP Paulownia (Kejsarträd), och gran
FÄRG Silver sparkle nitrocellulosa
HALS Lönn
HALSPROFIL Soft V
GREPPBRÄDA Lönn
INLÄGG I GREPPBRÄDAN Dots, svarta
RADIE 9,5 tum (241 mm)
ÖVERSADEL 1,650 tum (42 mm), ”syntetiskt ben”
ANTAL BAND 21 Medium Jumbo bandstavar
MENSUR/SKALA 25,5 tum (648 mm)
MIKROFONER Custom-lindad ’64 Tele Bridge Pickup och Fender Custom Shop Twisted Tele Neck Pickup
KONTROLLER Mastervolym (utan treble bleed), tonkontroll, 3-vägs mickomkopplare
STALL ”Strings-Through-Body” Tele med 3 kompenserade mässingsadlar
STÄMSKRUVAR Vintage style
HÅRDVARA Nickel/Krom
VIKT 2,8 kg
FODRAL Levereras med Fender Deluxe gigbag
PRIS 12 699 kronor
DISTRIBUTÖR Fender Scandinavia, www.fender.com
INFO OM ARTISTEN www.bradpaisley.com, www.facebook.com/bradpaisley
