TEST: Fender American Professional Series Stratocaster & Telecaster

TEST: Fender American Professional Series Stratocaster & Telecaster

Två nyklassiska mästare

Text: Gunnar E Olsson

Det värmer alltid ett gammalt gitarristhjärta när en ny instrumentserie från Fender dyker upp för test. Vi kastar oss genast över det klassiska paret, en Telecaster och en Stratocaster.

Har Fender uppfunnet hjulet igen? Det är frågan man ställer sig när man kikar på alla de olika bas- och gitarrmodellerna i Fender American Professional Series. Och svaret? Nja, vi avvaktar med svaret en stund. Läs igenom testen först, och hoppa nu inte genast fram till sammanfattningen. Vi har koll på er!

FENDER AMERICAN PROFESSIONAL SERIES

Den klassiska Fender-serien American Standard blir nu American Professional Series. Men det handlar verkligen inte enbart om ett namnbyte. Serien innehåller inte mindre än nio olika gitarrer: Stratocaster, Telecaster, Strat HH, Strat HSS, Telecaster Deluxe, Jazzmaster och Jaguar, samt Strat och Tele för vänsterhänta. Till det adderar vi en Precision- och en Jazzbas. Visst, det finns många likheter med den tidigare serien, men många delar har verkligen förbättrats. American Professional-serien har behållit greppbrädans radie på 9,5 tum, men halsprofilen har ändrats till något som Fender kallar ”Deep C”. Tvåpunktsstallet på Stratocaster-modellerna har fått en ”pop-in”-arm, som man med en skruv kan justera friktionen på, och även Tele-stallet har förändrats. Det har fått kompenserade mässingsadlar, och både kanten på stallet och askkoppslocket har ändrats för att bland annat göra det lättare att dämpa strängarna med handflatan. Och apropå sadlar… Nu är översadeln tillverkad i ben, och det är ju aldrig fel.

Serien har även fått nya mickar av den legendariske pickupgurun Tim Shaw samt en så kallad treble bleed-krets (väldigt efterlängtat). Det är ett litet filter bestående av en kondensator och ett motstånd, som tillsammans med volympoten ser till att mickarna inte tappar diskant när man drar ner volymen.

Till sist måste vi bara nämna de nya, rejäla, formgjutna Elite plast-casen som har TSA-godkända (Transportation Security Administration) lås. Det innebär att man på internationella flygplatser kan öppna fodralen med en global ”låskod” utan att låsen förstörs.

FLERA EGENSKAPER

Kropparna är gjorda i al eller ask, beroende på färgsättning i övrigt. De båda modeller vi kikat på idag finns att få med greppbräda i lönn eller rosewood.

Bland de nio färgerna på kropparna hittar vi många klassiska, men även tre nya: sonic gray, antique olive, mystic seafoam, och den nygamla butterscotch blonde (enbart Tele). Men, som sagt, färgsättningen är låst till vissa kombinationer. Stratocaster med askkropp finns enbart i sienna sunburst, HSS-varianten likaså, men där kan man välja lönn- eller rosewoodgreppbräda. Ska man ha två humbuckers/Shawbuckers (HH) är det alkropp som gäller. När det gäller Strator med alkropp finns det fler färgmöjligheter, men jag föreslår att ni går in på Fenders hemsida, så kan ni kolla om det går att få ert instrument i just er favoritkombination.

Samtliga instrument byggs i Fender-fabriken i Corona, Kalifornien. Kroppar och huvuden på halsarna lackas med en blank polyuretanlack, medan baksidan av halsarna får en mattare polylack.

Halsarna har fått en ny profil, Deep C. Nu pratar vi inte basebollvarianten från 50-talet. Det här liknar mer 60-talets behagligare profil – smäcker vid sadeln och gradvis lite fylligare längre upp mot kroppen. Snyggt avrundade kanter mot greppbrädan gör också sitt för att halsen ska kännas riktigt trevlig och behaglig, även för små fingrar.

Vår Stratocaster har en mörk och snygg rosewoodbräda och Telen har begåvats med en lugn och fin lönndito. Halsarna känns väldigt lika, även om jag föredrar rosewoodbrädan. Den nya halsprofilen känns som en klar förbättring från tidigare, i mitt tycke, alltför tunna och platta halsar. De känns mer som handbygge än de tidigare. Den förbättrade spelbarheten kan också förklaras med de behagligt avrundade greppbrädorna och de 22 nya ”narrow tall”-banden, som är något smalare och samtidigt en aning högre än till exempel Dunlops populära 6105.

Jag vägde båda gitarrerna. Stratocastern vägde 3,370 kilogram, Telen 3,165 kilogram – och båda känns solida, utan att vara särskilt tunga. De känns också ytterst behagliga att spela på med axelband. Båda instrumenten har akustiskt en kraftfull, fyllig klang, och det bådar gott för den stundande inkopplingen i förstärkare.

FÖRST EN TITT PÅ MICKARNA

Tim Shaw började jobba som gitarrfixare i en musikverkstad direkt efter college. Verkstan blev så småningom Proco Sound – känd bland annat för Rat-pedalen. Han jobbade även tillsammans med den legendariske Bill Lawrence. Så småningom fick han jobb på Gibsons utvecklingsavdelning, där han fortsatte sitt arbete med gitarrpickuper. I början av 1980-talet konstruerade han där en mick som inspirerades av Gibsons gamla PAF-mickar. Den första gitarren som fick de nya mickarna var Les Paul Heritage som kom 1980. Mickarna kan än idag hittas i många Les Paul Custom och en del Standard från 80-talet. På Ebay är de lika eftertraktade som enhörningshorn.

Idag jobbar Shaw sedan några år åt Fender och han ligger bakom de mickar som idag sitter på American Professional-serien. Med hänsyn tagen till de olika alnico-legeringarnas egenskaper ville Shaw den här gången testa något nytt. Han ville ge mickarna i de olika gitarrmodellerna olika karaktär, beroende var de satt. Han ville även prova att använda olika typer av magneter i samma mick, det vill säga till exempel alnico II-magneter på bassidan och Alnico V på diskantsidan.

Det är ett riktigt snyggt bygge vi har fått för test. En av de snyggare Stratocaster-gitarrer jag sett i modern tid.

Utvecklingen bedrevs både i Kalifornien och Nashville, där Shaw bor. Efter att gänget på Coronafabriken gjort i ordning ett antal olika tele- och stratmickar efter de modeller Shaw skissat upp, begav han sig till fabriken i Corona för att testa igenom hela klabbet. Själv hade han lindat ett antal prototyper på Shawbuckern i Nashville och skickat över dem så de kunde monteras i förväg på fabriken.

Framför allt utgjorde Stratocastern i den nya serien en utmaning. Där gällde det dels att alla tre mickarna skulle få en unik karaktär, men man ville förstås samtidigt inte försaka det klassiska Strataljudet med karakteristiska ägglägen och allt.

Halsmicken på Stratocastern har alnico II-magneter på bassidan och alnico III för diskantsträngarna. Midpickupen har alnico II för basen och alnico V för diskantsidan. Slutligen har stallmicken alnico V-magneter rätt över. Telen har alnico V-magneter för bassidan och alnico II för diskantsidan. Man har alltså valt individuella kombinationer av magneter för de olika mickplaceringarna, och för de olika instrumenten. Även lindningen av mickspolarna har anpassats individuellt. Detta gäller även basarna. Detsamma gäller för de tidigare nämnda treble bleed-funktionerna, som anpassats för varje instrumentmodell. Dessutom bör det påpekas att man nu (äntligen) insett att även stallmicken behöver en tonkontroll. Den får visserligen dela ratt med midpickupen, men ändå…

FENDER AMERICAN PROFESSIONAL SERIES STRATOCASTER

Det här är en vansinnigt snygg Stratocaster. Absolut ingen kan ta det ifrån den. Den olivgröna kroppen, den svarta plekan, de creme-färgade plastdetaljerna, och den mörkt chokladfärgade rosewoodbrädan … allt det gör att man bara vill plocka upp den och provspela den. Och väl i knät gör den en inte besviken.

Vårt ex är försett med tre fjädrar till vibratot (jag är inte särskilt pigg på att kalla det tremolo), och kombinationen med en pop-in-arm, två balanspunkter och klassiska stallklackar i bockat stål fungerar utmärkt. Det ger en ypperlig ton, en utmärkt sustain, och ett svaj som är ytterst stabilt. Ett av de bästa svaj jag sett på en fabriksbyggd Strata. Och det är utmärkt balanserat och injusterat. Full poäng!

FAKTA - AMERICAN PROFESSIONAL STRATOCASTER

KROPP Al (finns även i ask)
FÄRG Antique olive (även sonic gray hör till de nya färgerna)
HALS Lönn
HALSPROFIL Deep C
GREPPBRÄDA Rosewood (RW), finns även i lönn (MN)
INLÄGG I GREPPBRÄDAN Dot, svarta (MN) eller vita (RW)
RADIE 9,5 tum (241 mm)
ÖVERSADEL 1,685 tum (42,8 mm), ben
ANTAL BAND 22 Narrow-Tall bandstavar
MENSUR/SKALA 25,5 tum (648 mm)
MICKAR 3 x V-Mod Single-Coil Strat
KONTROLLER Mastervolym med treble bleed, 2 tonkontroller, 5-vägs mickomkopplare
STALL 2-punkts ”Synchronized Tremolo” med bockade stålklackar och ”Pop-In” tremoloarm
STÄMSKRUVAR Standard Cast/Sealed Staggered
HÅRDVARA Nickel/Krom
STRÄNGAR Fender® USA 250L, NPS (.009-.042 Gauges)
VIKT 3,370 kg
ÖVRIGT Har nu treble bleed-funktion
FODRAL levereras med formgjutet Elite TSA-case
PRIS 16 499 kronor
DISTRIBUTÖR Fender Scandinavia, www.fender.se

BYGGKVALITET, SPELBARHET OCH LJUD

Det är ett riktigt snyggt bygge vi har fått för test. En av de snyggare Stratocaster-gitarrer jag sett i modern tid.

En enda liten detalj är att strängarna inte passerar rakt över mickarnas magnetpoler på hals- och mittmicken, det vill säga polen till E (1:a) är en bit utanför strängen. Stallmicken, som ju sitter på snedden, klarar sig bättre. Där ligger samtliga poler exakt mitt för sin respektive sträng. Det här är förstås ofta ett problem på Strator, men här förstärks det av att man ligger någon millimeter trängre på strängbredden, jag mätte 53–54 millimeter vid stallet. Ett vanligt mått på vintageinstrument är ju annars hela 56 millimeter i strängvidd, så då gör det skillnad. Nu påverkas inte ljudet nämnvärt av detta, men estetiskt… Och om man ska vara sådär urtrist über-grinig, är sadelbenet ett uns för långt. Det sticker ut en aning på diskantsidan, vilket gör att det skaver en aning mot pekfingret i vissa lägen. Lätt åtgärdat, men ändå en liten, liten plump i protokollet.

PLUS

  • Ypperliga mickar
  • Skön hals
  • Snyggt bandarbete
  • Väljusterad
  • Fantastiskt case

MINUS

  • Strängbredden gör att ytterssträngarna hamnar vid sidan av mickpolerna på två av mickarna

Inkopplad i en Princeton Reverb låter det naturligtvis Fender om den här gitarren så det står härliga till. Det nya konceptet med blandade magneter kanske påverkar, likaså den individuella lindningen av mickarna, men det låter väldigt välbalanserat i alla mickpositioner. Halsmicken är något fylligare än de andra, men inte överdrivet fet, mellanmicken är ju som en sådan brukar vara – en mycket användbar, neutral kompmick – och stallmicken har ett rejält bett utan att bli alltför vass.

Det finns ett bra dynamiskt omfång i alla mickarna – något som jag tror förstärks av treble-bleed-funktionen. Nu går det verkligen att skruva ner volymen utan att tappa den skira diskanten. Det enda jag är en aning besviken på är ägglägena, läge 2 och 4, där man använder två mickar samtidigt. Visst det finns där, men det är en smula återhållet – inte riktigt Mark Knopfler när han är som mest i plocktagen. En bidragande orsak tror jag man kan finna i att mittmicken är både lindad i motfas och har motsatt polaritet på magneterna jämfört med de andra två mickarna. Det påverkar ljudet i ägglägena och visserligen får man en sorts humbucker-effekt där brummet minskar betydligt, men nackdelen är att inte soundet blir lika typiskt markant. Det finns en anledning till att många tillverkare (till exempel Christopher Klein), som jagar ett autentiskt vintageljud, inte gärna fas-och polvänder mittmicken.

Visst, det här låter väldigt bra, men det har kanske kunnat låta ytterligare ett snäpp bättre. Jag har jämfört med Klein 59:or, Lundgrens BJFE, Fender Custom Shops tidiga Texas Special… och alla dessa mickar låter olika. Bra, men på olika vis. Till dessa kan man nu addera Fenders V-Mod Single Coil Pickups.

Jag hade gärna provat den här gitarren med .010-, eller .011-strängar. Jag kan lätt föreställa mig att den blir riktigt Texas-tung med den strängningen och dessa förnämliga mickar. Men redan med .009 har man en viss tyngd i tonen… och en skir lätthet dessutom. Jag tycker inte att det låter precis vintage. Det är istället mycket moderna mickar Pro-serien utrustats med. Och vi lägger absolut inget negativt i det. Det här är kanske några av de bästa standardmickar som kommit från Fenderfabriken på länge.

Det här är en typiskt mycket god representant för Stratocasteryrket. Ett utmärkt soloinstrument, och ett föredömligt diskret kompinstrument. Precis som en bra Strata ska vara.

Även om man får en öppen, och tydlig diskant med det här instrumentet, blir den aldrig vass och påträngande. Inkopplad i en liten rörkombo visar den verkligen sin mångsidighet. Här finns allt, från den fasta basen (även om den inte är så fet), den tunga ”midden”, till den luftiga, transparenta övre diskanten.


FAKTA - AMERICAN PROFESSIONAL TELECASTER

KROPP Ask (finns även i al)
FÄRG Butterscotch blonde (finns i en mängd andra färger)
HALS Lönn
HALSPROFIL Deep C
GREPPBRÄDA Lönn (MN), finns även i rosewood (RW),
INLÄGG I GREPPBRÄDAN Dot, svarta (MN) eller vita (RW)
RADIE 9,5 tum (241 mm)
ÖVERSADEL 1,685 tum (42,8 mm), ben
ANTAL BAND 22 Narrow-Tall bandstavar
MENSUR/SKALA 25,5 tum (648 mm)
MICKAR 2 x V-Mod Single-Coil Telecaster (B & H)
KONTROLLER Mastervolym med treble bleed, tonkontroll, 3-vägs mickomkopplare
STALL ”Strings-Through-Body” Tele med 3 kompenserade mässingsadlar och askkoppskydd
STÄMSKRUVAR Standard Cast/Sealed Staggered
HÅRDVARA Nickel/Krom
STRÄNGAR Fender® USA 250L, NPS (.009-.042 Gauges)
VIKT 3,165 kg
ÖVRIGT Har nu treble bleed-funktion
FODRAL Levereras med formgjutet Elite TSA-case
PRIS 16 499 kronor
DISTRIBUTÖR Fender Scandinavia, www.fender.se

FENDER AMERICAN PROFESSIONAL SERIES TELECASTER

Utseendemässigt är det här en väldigt klassisk variant. Lönnhals med lönnbräda, svart plektrumskydd (en aning tjockt – jag mätte det till 2,2 millimeter). Två platta, kromade rattar för ton- och volymkontroll, en trevägsomkopplare för mickarna med en rundplastknopp (jag tycker kanske den svarta stormhatten hade passat bättre – och varför inte använda 4-vägsomkopplaren som fanns på Baja Tele). Och stallet, som är en återgång till tre (kompenserade) mässingsadlar, är nu lättare att hantera, om man vill dämpa strängarna.

Även American Professional Telecaster har fått V-Mod Single-Coil pickups. En liten udda detalj är förstås att telemickarna har alnico V på bassidan och II på diskantsidan. Jag misstänker att det kan påverka ljudet åt det vassare hållet. Vi får se. Akustiskt låter även denna gitarr mycket fylligt med en bra bärighet och sustain. Stor akustisk ton, med andra ord.

BYGGKVALITET, SPELBARHET OCH LJUD

PLUS

  • Välljudande mickar
  • Skön hals
  • Genomgående bra bygge
  • Väljusterad
  • Fantastiskt case

MINUS

  • Inget

Jag kan inte ge Telecastern annat än full poäng för byggkvalitet. Jag hittar egentligen inget som jag med gott samvete kan klaga på. Allt träjobb, hals, bandning, justering, montering… Absolut ”top-notch”!

V-Mod-mickarna som sitter i Telecastern har som sagt ett lite speciellt upplägg. Halsmicken bygger, vad lindningen beträffar, på Twisted Tele-micken, som tydligen är en av Shaws favoriter på telesidan. Tanken var, enligt Shaw, att ge micken en fokuserad bas med bra tryck, samtidigt som diskantsträngarna får lite fetare karaktär. Mitt intryck är nog att man lyckats rätt bra med det uppsåtet. Här finns en analytisk klarhet och tydlighet, en bra attack och dynamik, och mycket av Telens vanliga ”twangyness” – framför allt i stallmicken – men det feta i diskanten hittar jag kanske inte riktigt. Om jag ska vara riktigt ärlig saknar jag nog lite av värmen i botten på samtliga av de mickar jag fått äran att lyssna på idag. Jag har jämfört med både andra telemickar och stratadito, och mitt intryck är att de är extremt tydliga. De här mickarna är varken överfeta eller luddiga (som överlindade mickar kan vara). De är inte heller veka eller diffusa, som mer vintagebetonade mickar tenderar att bli. De har bett, dynamik, tydlighet, jämn frekvensgång, rappa transienter, och mycket twang. Kort sagt, de låter riktigt bra! Inte vintage, men väldigt bra! Här finns mycket av det sound man hör på live-inspelningar med Jeff Buckley. För många kan detta vara det ideala Telecaster-soundet.

SAMMANFATTNING

En Telecaster som ser ut som en Telecaster, känns som en Telecaster, och låter som en Telecaster ska, fast en aning bättre … kan man önska sig nåt mer? Det skulle i så fall vara en ursnygg Stratocaster att kombinera med. Och det är precis vad American Professional-serien erbjuder.

Det finns få elgitarrer som fungerar lika bra till att ena stunden spela utsökt vackert på, för att i nästa stund vräka på med överjävligt stygga toner, som en klassisk Stratocaster, och här levererar verkligen American Professional Stratocaster och de nya V-mod-mickarna.

Om vi ska återgå till frågeställningen i början av artikeln: har Fender uppfunnit hjulet på nytt? Nej, man behöver inte det. De här gitarrerna kommer att finnas många år framåt i tiden. Båda modellerna har mer än 60 år på nacken, och de kommer säkert rulla på i många år till. Fender gör rätt i att bara göra några försiktiga förbättringar på det som behöver förbättras. Leo visste vad han gjorde. Han fick till det mesta redan från början. De nya mickarna, den nya halsprofilen, en bensadel, de förbättrade stallen, treble-bleed-funktionen, och de underbara nya fodralen. Det räcker gott för mig. Som kuriosa kan jag berätta att jag föll handlöst i min stentrappa, när gitarrerna skulle lämnas tillbaka. Men båda gitarrerna klarade sig förträffligt. Det ena av fodralen fick en liten skrapskada. Det var allt. Ett utmärkt betyg för dessa förnämliga fodral!

… och så spelar George Harrisons son Dhani på en American Professional Stratocaster. ”Nuff said!”

GUIDE: VINTAGE ELLER FAKE

GUIDE: VINTAGE ELLER FAKE

TEST: Fender American Professional Jazz Bass

TEST: Fender American Professional Jazz Bass