INTERVJU: Isabel Sörling

INTERVJU: Isabel Sörling

Makalöst mångsidig sångkonstnär

TEXT & FOTO: GUNNAR E OLSSON

Min uppfattning om improviserad musik och jazz har utan tvekan varit både ytterst begränsad och i viss mån inskränkt. Nu har jag träffat en röstimprovisatör som vänt upp och ned på alla dessa mina föreställningar.

Isabel Sörling är en röstimprovisatör, kompositör, och musiker – ursprungligen från Alingsås. Idag delar hon sitt boende mellan Göteborg och Paris, där hon bland annat sjunger med den franska trumpetaren Airelle Besson och hennes kvartett. Hon har även sjungit med Paul Lay Trio, Cabaret Contemporarian, Paul Anquez, Bribe4, Guilhem Fouzat, med sin egen norsk-svenska grupp Farvel, med den egna gruppen Soil Collectors, och sitt eget soloprojekt Mareld. Stilmässigt spänner hennes olika musikaliska projekt över allt från improviserad musik, jazz, pop, rock, och sånt vi kallar samtida musik.  

Farvel

Vi är i Elementstudion i Göteborg. På plats är förutom Isabel Sörling även pianisten i bandet Farvel, Henrik Magnusson, och ljudteknikern Oskar Karlsson. Det är tredje skivan, Östtomta, man mixar just nu. Den är något annorlunda än tidigare plattor, innehåller mer popinfluenser. Isabel berättar att influenserna i Farvel annars innehåller allt från folk- till hårdrock. Från balkanmusik till minimalistisk improvisationsmusik … och pop.  Inspelningen är gjord i Klässbol utanför Arvika. Basisten i Farvel har en sommarstuga uppe i värmlandsskogarna, och bandet tyckte att det var skönt att kunna vara där en vecka.
– Jag kom in i bilden först när det var dags för mixning, säger Oskar. Inspelningen gjordes i en loge och Martin Öhman stod för inspelningen.

Farvels Isabel Sörling och pianisten Henrik Magnusson tillsammans med ljudteknikern Oskar Karlsson.
 

Farvel har funnits i sju år, och bandet bildades av Isabel Sörling. Det består av Isabel Sörling (röst), Kim Aksnes (trumpet), Otis Sansjö (tenorsax och klarinett), Henrik Magnusson (piano och syntar), Alfred Lorinius (kontrabas), samt Carl-Johan Groth (trummor).
– Vi gick alla på Artisten då, och det fanns en skoltävling som hette Young Nordic Jazz Comets. Jag blev tillfrågad om att sätta ihop ett band som ett projekt för att vara med i den tävlingen. Varje musikhögskola kunde skicka två band, och så tävlade man för en uttagning till en nordisk tävling.

Och det gick bra…?, undrar jag.
– Ja, vi vann, så då tänkte vi att vi skulle fortsätta, säger Henrik. 2012 fick Farvel även Sveriges Radios utmärkelse Jazzkatten för årets bästa nykomling.

Vad kallar Isabel Sörling sig…?
– Jag är improvisationsmusiker. Jag gillar ordet improvisation, för det är frikopplat från genre. Det är mer ett tillvägagångssätt. Ett sätt att relatera till musiken.

Jag gillar ordet improvisation, för det är frikopplat från genre. Det är mer ett tillvägagångssätt.

Isabel berättar hur det hela började.
– Jag har alltid sjungit, men jag tror att jag var sjutton när jag fattade att det var det jag skulle syssla med. Innan dess tyckte jag inte så mycket om att sjunga, jag tänkte att jag skulle bli pianist istället, men jag hade en kompis som sa: ”Sjung istället. Det är du mycket bättre på.” Jag tror att han kände mig bättre än vad jag kände mig själv vid det tillfället. – Jag tror att det som varit så tilltalande med musik för mig, som en blyg person, är det faktum att i musiken försvinner allt det där. Musiken är ett sätt att kommunicera med andra människor i en värld där man känner sig fri och där man känner sig bortkopplad från allt världsligt.
– Jag tror att det är viktigt för mig att ge allt jag kan, för att jag är skyldig publiken det, säger Isabel.

Musikalisk bakgrund

Min mamma lyssnade på dansband och min pappa lyssnade på radion.

Henrik och Isabel har det gemensamt att man inte har så mycket musik med sig hemifrån. Inga föräldrar som spelade – Isabels morfar spelade dock på ett vackert knappdragspel som hon har ärvt. Jag undrar om tonårens musik har satt spår i den musik de skapar idag. Vad lyssnade man på hemma hos familjen Sörling? 
– Min mamma lyssnade på dansband och min pappa lyssnade på radion. För mig var det Backstreet Boys och Spice Girls som gällde, säger Isabel. 
– Oavsett vad man har lyssnat på när man är liten, så har det satt spår, säger Henrik. Jag lyssnade bara på det som gick på radion när jag var liten. 90-talspopen sitter starkt. Det går inte att komma ifrån. När man sedan blir äldre och har ett lite mer medvetet lyssnande upptäckte jag jazzen på gymnasiet, berättar Henrik. Keith Jarret, framför allt. 

Men var kommer då deras egen musik ifrån? Vem ska vi tacka för deras musik?
– Kommunala musikskolan, säger Henrik genast. Jag jobbar själv där nu. Där hamnade jag i sammanhang där jag fick spela med andra människor. Kommunala musikskolan eller kulturskolan är verkligen något att värna. Utan kulturskolan skulle det bli för dyrt att lära sig spela ett instrument. Då skulle det bli en klassfråga. 

Improvisation och arrangemang

I Farvel där Isabel sjunger och använder olika effektpedaler blir hennes sång även ett instrument. Allt som allt är man alltså sex instrumentalister. Jag återkommer till den improviserade delen av musiken. Är det någon som styr upp improvisationen? 
– Det finns oftast en plan. Nån startar nånting som sätter igång resan mot slutet. Och vi vet ju oftast vart vi ska. Men alla är beredda på att det kan ta vägen nån annan stans. Det kan börja en ny låt. Det har hänt, så man får vara beredd på allt. Det skapar också en annan sorts lyssnande. Just själva improviserandet är något vi jobbat fram under de här sju åren, säger Isabel.

Jag kommer in på Henriks låt Katharsis från Farvels andra album, och det körparti som kommer in mot slutet av låten. Är det också improviserat?
– Det är något vi sjungit live. Alla går över och sjunger, men det var Isabels idé att vi måste ha en ”riktig” kör på skivan, och då fick jag skriva ett nytt körarr.  
– Det blev något helt annat med en kör, inflikar Isabel. Vi var tolv pers. Sen är kören mycket ”producerad”. Det ligger alla möjliga effekter på den. 

I Farvels musik hittar man en helt ny värld av spännande klanger, melodier, processad sång och ännu mera. Samtidigt finns i vissa låtar ett pianospel som klart knyter an till folkvisetradition och Jan Johansson.
– Jan Johansson är en idol, erkänner Henrik. Det är tragiskt att han fick leva så kort tid, men han hann ändå göra så mycket. Det är fantastiskt. Han var inte rädd för nåt. 
– Och jag känner samma för Esbjörn Svensson. Det är lite samma tragiska öde, och samma kompromisslöshet. De gick sin egen väg båda två

Och apropå Esbjörn Svenssons mod att använda pedaler och effekter kommer vi osökt in på Isabels uppsättning till sången. Man hör att där finns både delayer och andra effekter.  
– Jag har en Strymon Big Sky och en Strymon Art deco, som saturation-effekt. Och så det där vanliga delayet från Boss, DD-6. Och en [TC Helicon] Voice Tone Doubler-pedal, och ibland använder jag en sampler.

Utöver sin röst, som ju är ett fantastiskt instrument, spelar Isabel även en del gitarr, och på några av spåren från soloprojekt som man kan hitta på SoundCloud, visar hon att hon även behärskar det instrumentet. Hon skulle gärna spela mer gitarr i live-sammanhang. 

Soil Collectors

Vi kommer även in på Soil Collectors, det band Isabel har tillsammans med Hanna Tolf, på sång och electronics, Martin Öhman, trummor, och Jonathan Albrektsson, trummor och synt. Bandet har släppt två album, Onata Onawa (2012), Tah-tay Leet’-kah lah (2016) och har turnerat i bland annat Kanada, USA, Tyskland, Irland, Schweiz, Frankrike och Norge. SC beskriver sig själva som att de ”svävar i gränslandet mellan shamanisk blues, pop och elektronisk musik”. 

Jag tar upp låten Windbird med Soil Collectors. Den finns i ett liveklipp på YouTube, och även där finns en oerhört vacker kör. I den kören hittar vi Xenia Kriisin, Linda Olah, Hanna Shermis, Karin Verbaan, Miranda Bjeking Raeder och Maja Jerneborg, men även den kören är strängt arrangerad.
– Göteborg har så otroligt många bra sångare, säger Isabel. Det finns ett körgäng, som även finns på Xenia Kriisins skiva, och på Hanna Tolfs.

Jag berättar att jag tycker att Hannas och Isabels röster fungerar väldigt bra tillsammans, men att jag bott i Göteborg länge utan att stöta på deras musik. Kan det vara ett tecken på att traditionella medier är dåliga på att bevaka den musiken?
– Om man släpper en skiva kan pressen recensera den, men det är väl det enda, säger Henrik. Att se Soil Collectors live är ju en upplevelse, som går utanför att bara lyssna på musiken. Där borde man kunna fånga publiken.
– Det är kanske det att man kallar det en jazzkonsert, och då stänger man ute en hel del som tänker: ”Nej, jag gillar inte jazz”, och så går man inte dit.

Jag påpekar att jag verkligen har blivit positivt överraskad av all den musik som jag nu vågat lyssna på. 
– Just det du säger om att våga, tror jag är en nyckel, påpekar Isabel. Att våga lyssna på ett nytt sätt. Att få bort allt om att det här är bra, det här är dåligt, och istället ställa sig frågan: Hur får den här musiken mig att känna? Vad får den mig att tänka på? Att våga fundera mer på hur det känns, än vad man tycker.
– Vi har experimenterat lite i hur man kan hjälpa publiken att öppna sig. Att till exempel ge dem ett ord. Den här låten, Mörka hav, handlar om sömnlöshet. Och att bara säga det kan hjälpa lyssnaren att få något att hålla sig i. Men det är svårt, man vill ju inte heller styra publiken för mycket.

Soloprojekt

Ett par dagar senare besöker jag Isabel Sörling i hennes lägenhet i Göteborg, där hon även har spelat in en del egna projekt. Vi pratar om hur hon har medverkat i projekt i en mängd olika stilar.
– Jag tror inte att jag själv sett musik som så indelad. Det är kul att hoppa in i nåt som man inte har en aning om vad det blir. Och eftersom jag läst improvisationsmusik så öppnar det för många olika sorters musik. Man får med sig ett redskap som man kan använda i många olika sammanhang. 

Gitarrister har ofta en ryggsäck med fraser som man använda. Jag undrar om Isabel, som improviserande sångare, har någon liknande verktygslåda som hon kan plocka ur.
– Ja, det tror jag. Man lär ju känna sitt instrument och vad det är kapabelt till i de olika registren. Det blir som ett bibliotek, men när man sedan improviserar tänker man inte på det. Då kör man bara, men man har ju ändå tillgång till allt.

Utöver sin röst visar Isabel i sina soloprojekt att hon även behärskar gitarren

Jag funderar även på hur mycket man kan lära sig, och hur mycket som är ”medfött” av själva musikaliteten och improvisationskonsten. Isabels musikaliska skola började på Ljungskile folkhögskola, där hon under två år studerade jazz. Efter att ha pluggat improvisation på Göteborgs universitet, fick hon möjlighet att läsa ett år vid Conservatoire National Superieur Musique et Danse i Paris. Det var förstås en väldigt annorlunda och lärorik period. Hon fick även många kontakter i Frankrike och idag tillbringar hon närmare 70 procent av tiden i Paris. För närvarande är Isabel en av medlemmarna i den fenomenala kvinnliga trumpetaren Airelle Bessons grupp.
– Det är jättekul att jobba med trumpet, för den ligger ganska nära rösten. Det funkar väldigt bra.

Mareld

Isabel gjorde ett album 2013, Something Came With The Sun, som hon är lite kluven till. Den producerades helt och hållet av en musiker som hon kommit i kontakt med, och hon kände inte riktigt att hon kunde stå för slutresultatet.
– För två år sedan började jag jobba på ett nytt soloalbum, Mareld, där jag tänkte att jag skulle göra allt själv, som kontrast till den gamla skivan. Där ville jag skapa musik som var enklare än improvisationsmusiken. Jag satt här inne och skrev och spelade in, och nu är det färdigmixat, och det släpps antagligen i januari. – Ungefär samtidigt som jag började skriva hittade jag en gammal hårddisk som var full med världsmusik, som jag lyssnade väldigt mycket på. Eftersom jag inte har några trummor här, fick all perkussion bli i form av snusdosa, kastrull och småtrummor. Så det blev ett väldigt perkussivt sound. 
– Dessutom spelar jag gitarr, en massa syntar… För ett år sen tog jag med mig de inspelningarna till Frankrike. Där var vi en vecka i ett hus och la på riktigt trumset, elgitarr, och … det var Jonathan Albrektson [pojkvännen] på synt och tre franska musiker på trummor och elgitarr. Det var skitakul!

AKG C414 är favoritmicken som har använts till det mesta på nya soloplattan.

Jag fick möjlighet att lyssna igenom en ännu inte mastrad version av nya albumet, och jag blev helt tagen. Minimalistiskt och mästerligt producerade låtar, med Isabels otroligt gripande röst över en skir väv av syntklanger och diverse slagverk. worldmusic, som Peter Gabriel hade
varit stolt över, parat med sånginsatser som Kate Bush skulle bli grön av avund för. Och allt mixat med popinfluenser som påminner mig om Daniel Lanois. Alltsammans med Isabel Sörlings egen tydliga musikaliska vattenstämpel. 

Texter

Jag är väldigt intresserad av människor och hur dom funkar, så jag gillar att skriva om nånting ganska specifikt och försöka måla upp en idé om hur det skulle kunna vara… med metaforer.

Jag har även lyssnat en del på Sörlings SoundCloud-sida. Speciellt tagen blev jag av den sista låten, It’ll Go Away, där Isabel avslutar med några vackra fraser på svenska: ”Jag håller din hand tills du dör. Vi glömmer orden, men det är inte dags än” efter att resten av låten sjungits på engelska. Oerhört gripande! Vi tar upp tråden med vad som gör att man skriver låttexter på det ena eller andra sättet.
– När det gäller texten till It’ll Go Away handlar det inte om en specifik person, men jag har ju mist personer, och känner personer som mist nån, och går igenom det helvete … ett tag efter det så kommer det nån sån känsla.
– Jag är väldigt intresserad av människor och hur de funkar, så jag gillar att skriva om nånting ganska specifikt och försöka måla upp en idé om hur det skulle kunna vara… med metaforer. Hur det är att förlora nån, eller att älska nån. Men man behöver hitta ett fokus, eller sitt sätt att beskriva det på.

Vi pratar också om hur man måste mota undan den självkritiska rösten som ofta gör att man inte vill godkänna sina egna texter.  
– Ibland har jag skrivit texter som … ”det här är ju inte så jävla bra”, men det är bara att skita i det. Man får tillåta sig att släppa igenom saker ibland.

Sångpedagogik

Sedan vill jag förstås få reda på varifrån all denna överväldigande sång kommer. Det är ju näst intill ett mirakel att denna lilla blyga, försynta kvinna kan åstadkomma något så oerhört kraftfullt i sångväg. Hennes register och tonsäkerhet är ett kapitel för sig, men varifrån kommer kraften? Är det bra gener? Hade jag varit det minsta religiös hade jag trott att det var en sann gudagåva, men nu söker jag andra förklaringsgrunder. 
– Jag hade ett register fram till jag var tjugo, och det var jättejobbigt. Sen fick jag en jättebra sånglärare, Ingela Hellsten, på Göteborgs universitet. Hon hjälpte mig att öppna upp. Jag ville bara vara fri, jag ville ha tillgång till allt det här … man hör ju melodier i huvudet, och så vill man sjunga dom i den oktav man hör dom i. Det var det som drev mig att försöka öppna upp, så att jag skulle ha mer möjlighet att hoppa på det jag hörde. 

Vi kommer även in på det där med falsettröster och skarvarna man har som sångare mellan sina olika register.
– Jag har väl tre-fyra skarvar lite här och var, men det går att träna bort dem med glidövningar. Men man får heller inte vara rädd för att använda dem. Man vill ju gärna vara kvar i det man är trygg i, men ska man utvecklas får man bara kasta sig ut ibland, och inte tänka att det måste låta så himla bra hela tiden. 

Den ljusnande framtid… 

Den nya plattan Östtomta med Farvel kommer i september-oktober, och nya soloplattan, Mareld, bör dyka upp lite senare i vinter. Det blir alltså inte mörkare tider vi går till mötes nu i höst, det blir ljusare. I alla fall när det gäller det musikaliska. Men redan nu finns en massa olika klipp med Isabel i olika konstellationer ni kan lyssna på. Och lova mig på heder och samvete att ni lyssnar på Isabels Sörlings soloplatta, Mareld. Det är allt jag begär. Den kommer säkert att finnas både på iTunes och Spotify. Det är bland det bästa jag hört på mången god dag.

”Man vill ju gärna vara kvar i det man är trygg i, men ska man utvecklas får man bara kasta sig ut ibland, och inte tänkta att det måste låta så himla bra hela tiden."

Nyfiken på musiken där Isabel Sörling figurerar? Det finns nämligen mycket gott i vår Spotifylista. Och passa även på att följa henne på SoundCloud.

TEST: EBS Blue Label OverDrive

TEST: EBS Blue Label OverDrive

UTE NU: Musikermagasinet Augusti

UTE NU: Musikermagasinet Augusti