TEST: EBS Blue Label OverDrive

TEST: EBS Blue Label OverDrive

Tre nya overdrive-pedaler

TEXT: GUNNAR E OLSSON

På årets NAMM-mässa i Anaheim visade svenska EBS stolt upp tre nya overdrive-pedaler i sin Blue Label-serie – var och en med en egen karaktär. Det är klart att vi blev nyfikna.

För ett år sedan fick vi möjlighet att testa EBS första försök att slå sig in på gitarrpedalmarknaden. Det var en blandad upplevelse. Vi hittade både en del som vi tyckte om, och en del detaljer som vi var mindre nöjda med – som för det mesta när MM testar prylar. EBS tog åt sig av vår kritik, och självfallet har man även lyssnat på en mängd andra gitarristers åsikter och önskemål. Resultatet av alla dess förbättringar är The Blue Label. Först ut på testbanan är tre overdrive-pedaler ur Blue Label-serien: The Drive, Black Haze och Drive Me Crazy. Men först en mycket kort historik.

EBS

Sedan 1988 har EBS Sweden AB konstruerat och tillverkat utrustning för basister. Man har lyckats tilltala de flesta från amatörer upp till det högsta skiktet av proffsmusikanter. Företaget bildades av Bo Engberg och Mats Kristofferson, nuvarande CEO respektive teknisk direktör. 

Den första produkten man lanserade var EBS-1, en rackmonterbar bas-preamp, som man glatt visade upp på musikmässan i Frankfurt. Där stötte man ihop med en amerikan, Hershel Blankenship, som försåg studiomusiker i L.A. med utrustning. De första tre EBS-1 levererades till Flea (Red Hot Chili Peppers), Jimmy Earl  (Chick Corea Band), och Billy Talbot (Neil Young & Crazy Horse). Resten är, som man brukar säga, historia. Flera eminenta basister från både Sverige och resten av världen har sedan dess tagit sin tillit till EBS förstärkare, högtalarlådor, kombos och annat. Min personliga favorit bland basister som använder EBS-utrustning är den omåttligt begåvade Tal Wilkenfeld, som bland annat setts tillsammans
med Jeff Beck både på scen och i studio. 

EBS började så småningom även tillverka effektpedaler. Till en början riktade man sig främst mot basister, men så småningom fick även gitarrister upp öronen för EBS-pedalerna. En början var Black Label-serien, och i dag kikar vi alltså på tre pedaler i den nya Blue Labelserien. 

THE BLUE LABEL SERIES 

Blue Label-serien bör ju tilltala en gammal bluesräv, så det var inte utan en viss förtjusning jag tog mig an dessa tre pedaler. På NAMM-mässan i början av året presenterade EBS de tre nya overdrive-pedalerna, och de väckte både nyfikenhet och förtjusning bland ditresta gitarrister från väldens alla hörn. Sitt allra största kunnande har EBS onekligen på bassidan, men i det här fallet tog man hjälp av många svenska gitarrister för feedback, både från live-sidan och studio. Blue Label-serien är riktad mot gitarrister, men tillverkaren säger att pedalerna ska fungera utmärkt även till elbas. Idag ska vi dock fokusera på att testa serien med några olika gitarrer. De tre pedalerna bär namnen The Drive, Black Haze och Drive Me Crazy. 

The Drive är den enklaste pedalen. Det är också den som har den ”snällaste” karaktären av de tre. Liksom storebröderna har The Drive tre rattar för att justera ljudet, volym, ton och drive. De två andra pedalerna har en något aggressivare ljudkaraktär och de har även en trevägsomkopplare för att förändra grundkaraktären hos pedalen mellan, thin, normal och deep (tunn, normal och fyllig). Hos The Drive får vi nöja oss med en fast ljudtyp. Samtliga tre pedaler i serien har förstås även en fotomkopplare av true bypass-typ, telejack för in- och utsignal, samt en 2,1 mm-kontakt för att mata pedalen från en extern strömkälla på 9–12 volt likspänning. Självfallet går samtliga pedaler även att drivas med ett internt 9-voltsbatteri (inte inkluderat).

Gemensamt för serien är även en ny design där man försänkt telekontakterna och slimmat hela designen. Detta tillsammans med EBS nya, ultratunna patch-kablar gör att pedalerna tar betydligt mindre plats på pedalbordet, och man kan klämma in fler pedaler på samma utrymme (fler pedaler måste ju vara positivt, eller hur?). 

De nya patch-kablarna är flata, de har platta, vinklade  telekontakter, låg resistans och kapacitans för minsta signalförlust, och de finns i 10, 18, 28 och 58 cm längd. De finns både med guldpläterade kontakter (PCF Premium Gold: PG-10, 18 och så vidare) och med vanliga kontakter (PCF Deluxe: PCF-DL 10, 18 et cetera). Priser från 45 kronor och uppåt för de vanliga, och från 75 kronor och uppåt för PCF Premium Gold. För att kunna testköra alla tre pedalerna samtidigt fick jag även tillgång till en nätt liten strömadapter från samma tillverkare, EBS AD9+. Det är en kompakt adapter som levererar 9 stabila volt, med upp till 1 000 mA. Den lär vara isolerad och störningsfri och ska kunna driva upp till 20 pedaler med rätt grensladdar. Jag hade möjlighet att provköra fem pedaler samtidigt och det fixade AD-9+ utan problem. Priset ligger på fördelaktiga 245 kronor.

THE DRIVE 

The Drive är en analog boost-/overdrive-pedal för både gitarr och bas. Man kan använda den för att putta in lite extra signal i förstärkaren och överstyra den, eller – med ”driven” mer uppdragen – agera som en mildare overdrivepedal med en viss komprimering. Tillverkaren viskade i mitt öra att en viss TS-pedal i viss mån fått stå som förebild för den här pedalen. Den påstås fungera utmärkt för att lyfta fram ljudet från en elbas och få den att sticka ut i ljudbilden, och jag kan tänka mig att det fungerar riktigt bra (jag hade tyvärr ingen elbas till hands för att testa detta). 

Däremot testade jag den med både humbucker- och single coil-försedda elgitarrer. Med både volym och drive uppvridet en bit sticker ljudet ut ordentligt även med gitarrerna. Tonkontrollen verkar vara en rätt enkel diskantavskärning, och den fungerar bra för att öppna ljudet en aning. Som grundkaraktär har The Drive ett lite ”middigt” sound, och min favoritinställning var tonkontrollen på klockan ett-halv två, och jag valde istället att dra ner tonkontrollen på gitarren cirka 30 procent. För ett overdrive-ljud valde jag att dra upp drive-kontrollen till mellan klockan tre och fem. I det läget fick man ett rätt skitigt 70-talsljud, á la Moby Grape, Grateful Dead. Alltså riktigt tidig distpedal, med en kompression som släpper igenom lite av den överstyrda, klippta attacken. Inte särskilt mycket sustain dock. Helt adekvat, om man är ute efter den typen av ljud. Det låter lite hembygge, utan att lägga någon värdering i det.

PLUS

  • Utmärkt formfaktor
  • Bra byggfaktor
  • 70-talsstuk på overdrive-soundet

MINUS

  • En aning begränsad ljudpalett

FAKTA

TYP Analog boost/overdrive-pedal för gitarr och bas
EFFEKT Boost/overdrive
KONTROLLER Ton, Drive och Volym
ANVÄNDNINGSOMRÅDE Optimerad för gitarr
ÖVRIGT True Bypass, designad och utvecklad av EBS i Sverige
SPÄNNINGSMATNING 9–12 V DC, 2,1 mm center negativ
MÅTT 6,1 x 11 x 4,5 cm
VIKT 310 g
PRIS 1 295 kronor
DISTRIBUTÖR EBS Sweden, www.ebssweden.com


EBS BLACK HAZE DISTORTION/OVERDRIVE 

Black Haze är en analog overdrive-/distortionpedal. Alltså snäppet upp från the Drive. Här har man siktat på ett fetare, ”smooth” sound. Precis som namnet antyder finns här mycket mörker i ljudet. Pedalen har två ljudmotorer och en treläges omkopplare där man kan välja på ett normalt ljud, ett tunnare där mycket av basen skurits bort, och ett riktigt fett ljud. Black Haze sägs även ha en ”low range”-kompensation som lär förbättra pedalens hantering av elbas. Exakt vad den kompensationen gör, framgår tyvärr inte. Men, som sagt, vi hoppar den biten. Här finns massor av botten för den som vill låta som Eric Johnson. Liksom hos The Drive finns här både en volym-, en ton-, och en drive-kontroll. 

Mitt favoritljud hos EBS Blue Label Black Haze innebär att treväges-switchen står i normalläget. ”Thin” kan visserligen hjälpa till att få gitarren att sticka ut bättre i en mix, men i mitt tycke blir den då alltför tunn och förlorar mycket av sin karaktär. Deep-läget ger å andra sidan så mycket extra bas att ljudet tappar mycket av sin tydlighet – man tappar för mycket strängkänsla. Det blir alltså den normala, lagom-inställningen i det här fallet. Däremot tycker jag att Black Haze låter bäst när drive är uppvriden ordentligt (minst till strax efter klockan tolv), och tonkontrollen får släppa ut lite mer diskant (runt klockan två). I det läget trivs jag förträffligt med Black Haze. En snygg och sjungande sustainrik dist, med en mjuk och samtidigt fet botten. En fyllig chokladkräm, med en klick vispgrädde ovanpå, för konstrasten skull. 

FAKTA

TYP Analog overdrive/distortion-pedal för gitarr och bas
EFFEKT Overdrive/distorsion
KONTROLLER Ton, Drive och Volym
TONKARAKTÄR Trevägsomkopplare för Thin, Normal eller Deep
ANVÄNDNINGSOMRÅDE Optimerad för gitarr
ÖVRIGT True Bypass, designad och utvecklad av EBS i Sverige
SPÄNNINGSMATNING 9–12 V DC, 2,1 mm center negativ
MÅTT 6,1 x 11 x 4,5 cm
VIKT 310 g
PRIS 1 385 kronor
DISTRIBUTÖR EBS Sweden, www.ebssweden.com

PLUS

  • Utmärkt formfaktor
  • Bra byggkvalitet
  • Fet och mäktig overdrive-effekt

MINUS

  • Har en tendens att bli alltför murrig

DRIVE ME CRAZY OVERDRIVE/ DISTORTION 

Med nästa pedal, med det passande namnet Drive Me Crazy, tar konstruktörerna på EBS ut svängarna ordentligt. DMC är en pedal som bjuder på analog distorsion med massor av gain. Och liksom de andra två testobjekten i Blue Label-serien ska den fungera lika bra för bas som för gitarr. Den har samma formfaktor som de två andra Blue-Labelpedalerna och utöver det kompaktare formatet har pedalerna en något annorlunda utformning av fronten/överdelen, vilket är tänkt att underlätta själva stampandet, på dessa ”stomp-pedaler”. 

Liksom Black Haze har Drive Me Crazy dubbla drive-motorer och en viss baskompensering (något mindre än Black Haze). Den är faktiskt byggd på samma kretskort som Black Haze. Dock har man bytt ut en del av komponenterna. Den delar även upplägget med rattar för volym-, ton-, och drive-kontroll, samt trelägesomkopplaren för ljudkaraktären. Den här pedalen tiggde verkligen om att få släppas loss, och den fick det rena soundet hos min Fender-förstärkare att anta en helt annan karaktär. Här pratar vi hi-gain. Min Princeton storknade nästan. Det här hade den inte förväntat sig att behöva utstå på ålderns höst.

Drive Me Crazy kan ge vansinnigt mycket dist, för den som verkligen behöver det. Min favoritinställning är dock med något mindre drive, runt klockan nio–tio, och tonkontrollen på klockan ett. Här tycker jag att det blir bäst drag under galoscherna med karaktär-switchen i deep-läget. Det här är ingen normal-pedal. Den måste få sträcka på strängarna ordentligt. Drive Me Crazy är min solklara favoritpedal i EBS nya Blue Label-serie.

Tillverkaren skriver på sin hemsida: ”It adds a new flavor of distortion to EBS existing product portfolio of bass effects.” Jag skulle vilja tillägga att den fungerar alldeles förträffligt även för gitarr, ifall någon missat detta.

FAKTA

TYP Analog overdrive/distortion-pedal för gitarr och bas
EFFEKT Hi-gain distorsion
KONTROLLER Ton, Drive och Volym
TONKARAKTÄR Trevägsomkopplare för Thin, Normal eller Deep
ANVÄNDNINGSOMRÅDE Optimerad för gitarr
ÖVRIGT True Bypass, designad och utvecklad av EBS i Sverige
SPÄNNINGSMATNING 9-12V DC, 2,1 mm center negativ
MÅTT 6,1 x 11 x 4,5 cm
VIKT 310 g
PRIS 1 465 kronor
DISTRIBUTÖR EBS Sweden, www.ebssweden.com

PLUS

•  Utmärkt formfaktor
•  Bra byggkvalitet
•  Riktigt styggt gitarrljud är möjligt
•  Ljudmässigt mest mångsidig av de tre

MINUS

•  Egentligen inget
 

TEST: BluGuitar BluBOX VSC

TEST: BluGuitar BluBOX VSC

INTERVJU: Isabel Sörling

INTERVJU: Isabel Sörling