REPORTAGE: Fyra musiker

REPORTAGE: Fyra musiker

En karriär av uppoffringar

Text: Hanna Sundman

Vägen till framgång inom musikbranschen är ofta tuff och orättvis. Varje gång du undrar ”hur tar jag mig framåt” måste du fråga dig själv ”och är det värt det?”. Möt fyra musiker som har besvarat frågan.

Killarna i rockbandet Greybeards. Olle frontar, andra från vänster. Foto av Deanna Polic.

Optimism, fokus och rock’n’roll – Olle Westerlund, sångare i rockbandet Greybeards

Olle Westerlund drar upp ärmen på jeansskjortan. På underarmen finns en uggla i svart bläck.

– Jag har alltid sagt att jag ska tatuera in första albumomslaget vi gör. Skönt att det blev en uggla och inte Niklas ansikte.

Rockbandet Greybeards har sedan gymnasiet repat i trummisen Niklas friggebod. Det som då var ett utrymme på tio kvadratmeter har Niklas föräldrar byggt ut till fjorton, och installerat både AC och TV.

– Fikakulturen passar oss väldigt bra, ölstinkande garage är inget för oss. Inget band i vår storlek, med vår budget, har en sådan här bra replokal. Vi har verkligen haft tur, säger sångaren Olle.

Sista året på gymnasiet vann Olle, Niklas, Ingemar och Simon Borgarskolans talangtävling. Fem år senare är de signade hos Attitude Recordings, har turnerat internationellt, och jobbar just nu på sitt andra album med producenten Chips Kiesbye (som tidigare jobbat med bland andra Thåström och The Hellacopters). Men för Olle har ingenting egentligen förändrats.

– Man märker inte om man är stor eller liten, det handlar om att alltid ha ett nytt mål i sikte. Man reser till olika ställen och med olika personer, men man är fortfarande i musiken. Tidigare hade det känts märkvärdigt att spela in med Chips, men väl där var det mer en chans att skapa ett album. I grund och botten är musiken alltid i fokus.

Att ha ett konstant fokus är dock inte lätt.

– Det svåraste är att pausa livet. Jag hade gärna pluggat i Uppsala eller backpackat utomlands, men bandet är som ett förhållande. Det kräver tid och engagemang. Man kan inte planera in saker som kan komma i vägen för gig eller rep. Det är den största prövningen, säger Olle.

Olle på scen med Greybeards i Guangzhou, Kina. Foto av Deanna Polic.


Robin under spelning med Prescriptiondeath i Soweto, Sydafrika. Foto av Others Concept Space Apparel.

Från att sova på golv till att stå på scen – Robin Hansson, sångare i power violence-bandet Prescriptiondeath

Gävlebandet Prescriptiondeath befinner sig på turné i Sydafrika som förband åt Boargazm, ett av landets största metalband. I musiksammanhang har medlemmarna sina alteregon Joniverse, TB (tubercolosis), Karl Kapital och Rob Roid. Scennamnen har de för att sticka ut mer, vilket är svårt inom power violence, en snäv subgenre av hardcore. Det är en liten scen, med lite pengar i. Trots det har Prescriptiondeath turnerat både i Sverige och Europa, och tidigare i höst släppte de sitt första album.

Alla medlemmarna har tidigare spelat i andra band. För Robin Hansson – mannen bakom Rob Roid – är detta fjärde gången gillt. I de tidigare banden har han pendlat mellan att vara basist och trummis. Idag är han bandets sångare. De har även en mer intensiv musikstil än han tidigare har haft, med kortare låtar och sång som ”låter skit, men på ett bra sätt”.

– I det här bandet har vi alla samma mål, alla kan sin grej, och vi är alla mer vuxna. Vi har hittat dynamiken. I mina tidigare band har det inte funnits samma driv.

Endast ökad drivkraft räcker dock inte för att komma någonstans i branschen enligt Robin.

– Många faller på att inte networka. När man väl fått en fot i dörren spelar det inte ens alltid roll hur bra man faktiskt är musikaliskt, utan det är viktigare att folk gillar en. I början är det svåraste att övertyga folk att boka en, vilket de inte gör om de inte tycker att du är skön.

Robin har fått många kontakter genom att hjälpa till att arrangera konserter. De personer han har hjälpt att boka, och erbjudit mat och sovplats, har senare gjort honom samma tjänst.

– Man kan inte be om särskilt mycket. Jag blir glad om jag får sova på ett golv, gärna lite mat också. Men man måste jobba för det själv. Det är ingen som kommer göra jobbet åt dig.

Robin och Prescriptiondeath som förband åt Boargazm i Sydafrika. Foto av Deanna Polic.


Desirée under repetition på Confidencen, Stockholm. 

Ensamheten i att jaga en publik – Desirée Brask, operasångerska och blivande logoped

En bussresa från Gullmarsplan i Stockholm sitter Desirée Brask i sitt vardagsrum. Under intervjun på onsdagseftermiddagen går hon till köket för att hitta något att dricka, och utbrister ”åh, det finns champagne”. Efter en sekunds tvekan väljer hon ändå vatten. Det är inte svårt att märka att Desirée har växt upp i huvudstadens finare delar, och att hon är van vid ett liv kantat av glamour, som när hon efter törstsläckaren nämner i förbifarten att hon sjöng på kronprinsessan Victoria och Daniels bröllop.

Sedan nio års ålder har Desirée pluggat på diverse musikskolor i Stockholm. Skolåren bestod av körtävlingar runtom Europa, deltagande i operor, och strikta lärare som slog en på fingrarna när man spelade fel på pianot. Hon har gått spetsutbildning inom klassisk musik och frilansat som operasångerska, och har sjungit för kungafamiljen vid många andra tillfällen än bröllop. Hennes liv har länge cirkulerat runt musiken, men hon har nu lagt operadrömmarna på hyllan och påbörjat en logopedutbildning.

– Jag är sällan så lycklig som när jag ser på opera. Allt jag vill då är att springa upp på scenen. Men direkt efteråt kommer jag ihåg att det inte är värt det.

Operavärlden präglas av konkurrens. Det är många som ansöker om ytterst få platser på eftertraktade skolor. När man väl tagit sig in på en av de populära utbildningarna börjar erbjudanden om jobb komma in – men man måste oftast tacka nej. Att hoppa av skolan finns inte på kartan: att sakna en färdig utbildning ses ned på inom operan. Utöver det krävs det oftast mer än en utbildning, många går olika högskoleutbildningar i upp till tio år.

– Man måste konstant armbåga sig fram. Jag har inget problem med att göra det annars i livet, men jag vill inte behöva göra det varje dag i mitt arbete. Det är inte som i vissa andra genrer där man slår igenom och sedan har en säker karriär. Man blir endast anställd i ett par månader för varje opera, så man måste alltid leta nya jobb för att inte bli arbetslös. Det är påfrestande, säger Desirée.

Den konstanta konkurrensen och pressen att prestera försvåras även för Desirée på grund av hennes bristande immunförsvar. Hon blir ofta sjuk och har därför haft svårt att hålla ett stadigt tempo framåt i sin sång, vilket har betytt att hon behövt jobba dubbelt så hårt för att hamna på samma nivå som sina konkurrenter. Men den största anledningen till att Desirée lämnat operavärlden är på grund av livsstilen den kräver.

– Man måste flytta mycket internationellt för att kunna ta jobben som erbjuds. Man kan inte slå sig till ro och skaffa en familj. Du kan aldrig slappna av, utan måste alltid vara redo att slåss för dig själv. Det är ett ensamt liv.

Desirée sjunger ut under maskeradbalen i Vaxkabinettet på Confidencen, Stockholm. Längst till höger. 


Sven-Inge skriver låtar hemifrån sin källare, i sin hembyggda studio. Foto av Hanna Sundman.

Att lyckas äta och ha kvar kakan ­– Sven-Inge Sjöberg, låtskrivare inom schlagern

”Som alla sångskrivare började jag som misslyckad popstjärna”. Sven-Inge Sjöberg har de senaste 20 åren varit låtskrivare, främst inom schlagervärlden. Dörren till musikbranschen öppnades för honom när han och två vänner, Lennart Wastesson och Larry Forsberg, fick med sina låtar Hon kommer med solsken till mig och Kom och ta mig i Melodifestivalen. Året efter uppträdde Jill Johnson med deras låt Crazy in love. Sedan dess har Sven-Inge jobbat 20 procent som låtskrivare, och 80 procent med olika IT-jobb.

– Jag har aldrig haft någon ambition att leva på musiken, branschen är för opålitlig. Jag har inte varit villig att satsa allt med risk för att inte lyckas. Jag brann nog aldrig tillräckligt för det.

Sven-Inge, Lennart och Larry har alla tidigare blivit erbjudna att jobba med musiken på heltid, men de har alla tackat nej. De har alla gjort det på deltid och skrivit tillsammans, men från och med januari i år har Sven-Inge valt att skriva mer på egen hand. Detta är för att få ny inspiration, och för att få in det lättare i livet som småbarnspappa. Han har nu en egen studio i sin källare, där femåriga dottern kan komma och gå som hon vill.

Trots att han inte har sett musiken som ett karriärsmål har Sven-Inge gjort ett namn för sig inom schlagern. Han skriver låter året runt, men vid mello-tider får han som flest förfrågningar. Att vara så etablerad och tydligt förknippad med något gör det lättare för honom att stanna kvar i branschen, vilket annars kan vara svårt.

– Det är en orättvis bransch som bygger på tillfällighet och kontakter. Du är aldrig bättre än din senaste hit eller dina kontakter, och folk inom industrin byts ut hela tiden. Jag brukar inte networka, jag gillar det inte. Och så länge musiken bara är en hobby behöver jag inte göra det. Det är viktigt att inte ha kniven mot strupen när jag skapar musik, det är jag inte intresserad av. Jag vill bara ha kul.

Sven-Inge med sin dotter i sin hembyggda studio. Foto av Hanna Sundman.

PRODUKTNYHET: Radial presenterar Presenter

PRODUKTNYHET: Radial presenterar Presenter

PRODUKTNYHET: FL Studio version 20, nu även för Mac

PRODUKTNYHET: FL Studio version 20, nu även för Mac